19 mars 2018

DEN TICKANDE BOMBEN

Vi 75-plussare som lever alltför länge, har fått ett nytt epitet. Vi är den tickande bomben. Ja, nog för att man brisera för mindre. I blind förlitan på Åsub:s undersökningar och prognoser har politiker och massmedia kommit fram till att om ca 20 år är Åland till största delen befolkat av vårdbehövande pensionärer, och att de i arbetsför ålder blir bara färre och färre. Hur man kommit fram till den prognosen berättar inte Åsub.

Jag tror inte på de här prognoserna. Man tar inte hänsyn  till att dagens pensionärer som lever upp i hög ålder blir friskare och rörligare. För ett antal år sedan var medellivslängden ca 70 år, och långt före det var man i behov av vård och omsorg. I dag är medellivslängden en bit över 80 år, och vi är i de flesta fall friska och krya och klarar oss själva upp till över 80-års åldern. Men det framgår inte av utredningarna och prognoserna. Dessutom kan vi räkna med att vi 1930-40-talister är den sista generationen som lever så länge på grund av alla cancersjukdomar som drabbar befolkningen, främst beroende på alla de cancerframkallande medel vi utsätts för i vårt dagliga liv. Kläder, mat, ja allt omkring oss är baserat på material där det ingår olika former av microplaster och olika  cancerframkallande ämnen.

Forskarna säger att om vi inte ändrar vår livsstil till att bli mer hälsosam än vad den är idag, så kommer medellivslängden att sjunka om ett antal år. Och hittills är det få av oss som vill avstå från något av detta livets goda, för nöjet att få tillbringa ett eller annat år till i en säng på ålderdomshemmet.

Men man blir så trött på allt det här gapande om "problemet med den åldrande befolkningen" och "åldersproblematikens tickande bomb". Nog har det i alla tider funnits åldringar. Det kan väl ändå inte vara någon nyhet, ens  för enfaldiga politiker och flåshurtiga tidningsredaktörer?  Det som är nytt är ju att synen på oss äldre blivit råare. Förr ansåg vi det naturligt att alla människor åldrades med tiden, och att de så småningom behövde hjälp och vård, vilket de också fick. I dag anses det nästan opassande att vi inte har vett att dö dagen efter vi blir pensionärer, och på det sättet efterskänka våra hopsparade, och icke uttagna,  pensionspengar till samhället, som kan använda dem på ett effektivare och trevligare sätt än att låta pensionärerna få njuta av sin pension på sin ålders höst i lugn och ro. Utan att  ha dåligt samvete för att de lever för länge och utnyttjar den pension de  till största delen inbetalt själva.

Saknas det ingen gräns för snikenheten bland dagens politiker och ledarskribenter?






12 mars 2018

KOMMUNSAMMANSLAGNINGAR MED TVÅNG

Landskapsregeringen har bestämt sig. Den åländska kommunstrukturen skall förändras , och det skall ske med tvång, i det fall att kommunerna inte frivilligt besluter sig för att gå samman. I framtiden skall Åland bestå av fyra kommuner, punkt slut.

Man ser här en ny era i landskapets historia. Tidigare, och även nu, beklagar man sig över finska regeringens avsaknad av lyhördhet gällande  ålänningarnas behov av förändringar i den nya självstyrelselagen. Men man kan fråga sig om Ålands landskapsregering är mer lyhörd för vad ålänningarna tycker, eller inte tycker. Trots att majoriteten av väljarna i de kommuner som fick tillfälle att omrösta om en ny kommunindelning, ansåg att ingen förändring skulle ske, har inte landskapsregeringen lyssnat till folkviljan. Man anser sig veta bäst. Nu har vi bara att sätta vår tilltro till att HD och presidenten sätter tummen ner för den nya tvångslagen, som inte är i enlighet med Finlands grundlag. Och därmed sätter punkt för kommunsammanslagningstanken, åtminstone tillfälligt.

Och om tvångslagen går igenom nålsögat, så kommer ett antal kommuner inte att finna sig i att med tvång införlivas i en annan gemenskap, utan här kommer nog ett antal kommunfullmäktige att besvära sig till högsta instans för att bekräfta rättigheten att i enlighet med grundlagen själva bestämma över kommunens gränser.  Så allt är nog inte så enkelt genomfört som landskapsregeringen hoppas på.

Många tror att kommunsammanslagningstanken kommer att bli en stor fråga i nästa val.  Kanske det inte blir så. I bästa fall har lagen förfallit, och alltsammans börjar om igen. Eller annars kommer de kommuner som önskar gå samman, redan påbörjat detta arbete, och de kommuner som önskar en annan lösning, kommer att fortsätta att arbeta för detta.

Massmedia har med intresse följt med debatten, och kräver samtidigt att de som önskar fortsätta som hittills, med att utveckla samarbetet över kommungränserna, skall ge klara besked om hur framtiden kommer att se ut. Tyvärr finns ingen tillförlitlig kristallkula att tillgå som kan i detalj berätta om hur den framtida kommunstrukturen med vidhängande problem, kommer att utvecklas. Lika litet som landskapsregeringen kan berätta om hur Åland med fyra kommuner kommer att te sig om 20 år, lika litet kan oppositionen sia om hur framtiden kommer att gestalta sig år 2040 för den åländska befolkningen.

Men klaga på befolkningskurvans utveckling gör både politiker och massmedia! Samtidigt utnyttjar man inte  den åldrande befolkningens kunskaper och förmågor. Alla som är 85 år är inte i behov av vård. Många klarar sig själva upp i hög ålder, samtidigt som vi ser hur många som är födda "efter kriget" dör i cancer och andra sjukdomar. Att sia om hur befolkningskurvan kommer att se ut om 20 år, med nuvarande (ganska höga) dödlighet i olika sjukdomar, är ganska vanskligt. ÅSUB kan nog göra statistik och beräkningar på trender i befolkningsutvecklingen, men någon Gud som bestämmer över liv och död är ÅSUB verkligen inte.

25 februari 2018

EN PLATS I EU PARLAMENTET

Nu har statsministern öppnat diskussionen om en åländsk plats i Eu-parlamentet. Frågan har stötts och blötts ända sedan intåget i Eu, och ansetts som viktig ur parlamentarisk synpunkt för Åland. Frågan är vad den egentligen skulle betyda i praktiken? Utökade kostnader? Ja. Större inflytande i Eu? Knappast. Högre status, internationellt sett? Nej. Bättre förhållande till Finland? Nej. Större självkänsla för ålänningarna? Ja.

Är det då värt att strida för en plats som ger ålänningarna utökade utgifter från den lilla skattekakan vi har, på bekostnad av inbesparingar inom andra viktigare områden,  mot att vi kan öka vår självkänsla och blåsa upp oss över att vara "äkta" medlemmar i Eu, med en plats (av ca 700 parlamentariker) i solen, och i det bestämmande Eu-parlamentet.  Vi får varken högre status internationellt sett, eller större inflytande i Eu, men förmodligen försämras våra relationer till Finland ytterligare, då finländska politiker inte anser att en Finländsk region med 30.000 invånare är berättigad till en sådan fördel som det innebär att ålänningarna sinsemellan få fördela denna parlamentsplats. Finländska politiker anser att   Åland har tillförsäkrats en plats i riksdagen, och enligt finländska politikers åsikt räcker detta mer än väl till för en region med 30.000 invånare. Att ytterligare ge Åland en plats i Eu-parlamentet strider mot Finlands syn på demokratiska och rättvisa fördelningsprinciper!

Men när har nu förnuftet fått segra när storhetsvansinnet slår på trumman! För vissa politiker är denna parlamentsplats så åtråvärd, att inga kostnader eller andra förluster i världen kan hindra deras storhetsdrömmar om att få vara den första ålänningen med säte i Bryssel. I stället borde man ställa en eventuell parlamentsplats mot en justering av avräkningssumman till Åland. Vi avstår på krav på en parlamentsplats mot att klumpsumman justeras till dagens nivå. Men  att förhandlingarna med Finland handlar både om ett givande och ett tagande är nog en ganska främmande idé för dagens åländska politiker. Och därför har vi också de problem vi har idag, med svårigheterna att nå enighet vid förhandlingarna med den finska statsmakten.

18 februari 2018

MEDIS , EN SNART SVUNNEN EPOK

Genom ändringen av landskapsandelsystemet har landskapsregeringen skapat oreda för Medis. Man har minskat andelarna med två tredjedelar, från drygt 283.000 år 2017 till ca 102.000 euro år 2018. Utöver detta betalar Mariehamns stad, som är huvudman för Medis, förra året ca 433.000 euro och kommunerna 349.000 euro till medisverksamheten. Utöver detta deltog ca 6.000 kursdeltagare med ca 200.000 i kursavgifter.

Landskapsregeringen skyller det hela på en miss i lagstiftningen. Men borde inte en konsekvensbedömning av lagens verkningar på olika områden ha gjorts, innan man fastställde lagen. Minister Perämaa säger till Ålands Radio att det är kommunernas sak att understöda Medis om man vill ha verksamheten kvar. Men har inte landskapsregeringen något som helst ansvar gällande en verksamhet som i fråga om kultur, hälsa , utbildning , trivsel och social samvaro ger så mycket positiva effekter för det åländska samhället?

I fråga om den omdebatterade kommunstrukturförändringen säger landskapsregeringen att man strävar till trygghet och likvärdig behandling för alla Ålands invånare. Det rimmar illa med verkligheten där man drar ner landskapsandelarna till kommunerna, samtidigt som man lägger på kommunerna ytterligare kostnader för att upprätthålla en god service till kommuninvånarna.  Den service som  Medis verksamhet står för.

Landskapsregeringen säger sig också jobba med frågan, och strävar till en lagändring som i framtiden skall rädda Medis verksamhet. Men lagändringar tar tid, och före lagen kan träda i kraft, har Medis kassa sinat så till den milda grad att en nedläggning hotar. Det är inte så lätt att minska kursutbudet som landskapsregeringen tror. Många av lärarna är heltidsanställda, och sägs de upp, så söker de nya jobb, och är inte tillgängliga den dag kursutbudet eventuellt kan utökas.

Landskapsregeringen har aldrig betalt för Medis kostnader enligt gällande lag, som säger att vi på Åland skall ha "ersättningar enligt enahanda grunder " som man har i riket. Staten betalar drygt 55% av de godkända kostnaderna för Medborgarinstituten i riket. Sådana summor har Ålands landskapsregering aldrig betalat för Medis på Åland, så jag hoppas nu att när man öppnar lagboken för en förändring , så skall man från landskapsregeringens sida beakta vad grundlagen säger, och skriva en lag för ersättning av Medis kostnader i enlighet med denna.

6 februari 2018

DEN ÅRSRIKA BEFOLKNINGEN

Nu för tiden skall man inte tala om "den äldre generationen", eller "den åldrande befolkningen", eller "dom gamla". Nej, nu skall man i stället benämnas "den årsrika befolkningen".

Det sägs att det är ett mera positivt laddat ord, när man kalla årsrik, i stället för ålderstigen. För mig kan det kvitta. Så länge som äldre diskrimineras inom kort sagt alla kategorier i samhället, spelar det ingen roll om benämningen av personen i fråga är positiv eller negativ.

Vi är ju inte bara årsrika. Vi är också kunskapsrika och erfarenhetsrika. Vi har varit med om det mesta i livet. Vi har fött barn, fostrat dem (oftast utan hjälp av högutbildade barnträdgårdslärare) , läst läxor med dem, klätt och matat dem. Och nu när de är vuxna gör vi ofta samma sak med deras barn, om vi har tillfälle till det. Vi kan förmedla en ovärderlig del av vetande till den som rätt förstår att utnyttja denna, oftast alltid gratis, kunskapsbank.

I arbetslivet återfinns vi ofta, trots att vi ibland är mycket årsrika, för vem ringer man till när man akut behöver en vikarie inom sjukvård, hälsovård, barnavård, skolväsende, åldringsvård, affärer med mera. Ja, naturligtvis ringer man till den som man vet att alltid ställer upp: Till den årsrika, som känner sitt ansvar och ställer upp om det bara är möjligt.

Kort sagt. Utan oss årsrika skulle samhället stanna upp. Det är vi som med våra erfarenheter och kunskaper förmår hålla samhället rullande. Jag känner personer som drygt 80 år gamla fortsättningsvis är de som ställer upp och hjälper till när det krisar inom deras respektive kunskaps- och arbetsområden, som de ännu till fullo behärskar !

Men det är inte den här bilden av de årsrika  som förmedlas till omvärlden  av massmedia och politiker. Nej, i stället trumfas det ut att vi är ett problem. Vi kostar pengar. Mycket pengar. Att också barn och unga kostar pengar är det inte något som man talar om. Att daghem och skolor kostar pengar är en naturlig del av samhällsutvecklingen, och inget att bekymra sig över. Men se den åldrande befolkningsspiralen, den är ett problem av stora mått. Vi blir ju bara äldre och äldre, och kostar mer och mer.  Att vi är friska och arbetsföra upp i hög ålder, och därtill tillför samhället "nytta" på  många olika sätt, är heller inget man ordar om. Men jag skulle gärna se att man gjorde en utredning/jämförelse mellan vad ett barn i genomsnitt kostar samhället innan det är moget att ta ansvar för sitt eget liv, och vad en pensionär i genomsnitt  kostar under sina sista levnadsår. Jag är ganska säker på att den årsrika är betydligt billigare i drift än vad barnet är.



4 februari 2018

MARIEHAMN BLIR EN SOVSTAD TILL JOMALA?

Mariehamn blir mer och mer sidsteppad av Jomala. I Maxingeområdet byggs för fullt, ny affärslokaler så långt ögat ser, och Fågelberget får fler och fler nya invånare. Likaså pågår nybyggnation på Solberget, trots avsaknad av affärer eller att inte ens en liten kiosk finns på området.

Men vad händer i Mariehamn? Nu senast kan jag läsa i tidningen att man planerar att bygga ett parkeringshus ovanpå en bensinmack vid Östra utfarten. Gott så, kan ju ge litet extra inkomster för bensinförsäljning, men resten då? Affärerna flyttar ut till Maxinge, och innanför stadsgränsen finns snart bara kontor och några krogar och matställen. I södra Mariehamn byggs ännu en hel del bostäder, men de är nog inte  avsedda för pensionärer, dels med tanke på de höga priserna, och dels på grund av de långa avstånden till "närservice".

I innerstan försöker några få enträgna entreprenörer få till stånd nybyggnation av bostäder, vilket möts av ett kompakt motstånd från majoriteten av det etablerade politiska grupperna i stadsfullmäktige, samt av tjänstemännen i ledande ställning i staden. Men å andra sidan finns inte längre så stor anledning att vilja flytta till Mariehamn, då det snart bara finns ett bibliotek och några apotek kvar i innerstan. Resten av servicen finns i Jomala.

Nej, Mariehamn kan numera betecknas "sovstad" i stället för "småstad". Av småstadskaraktären med en idyllisk blandning av gamla småhus och modernare byggnader, och små butiker att shoppa i, finns inget längre kvar. De gamla husen är rivna, och affärerna har lagts ner, eller flyttat ut till Maxinge. Är det så här som genuina Mariehamnare har tänkt sig att deras stad skall se ut, eller varför har de inte satt stopp för länge sedan, genom att rösta in politiker med sinne både för samhällsutveckling och hur man bibehåller en stads karaktär av småstad, utan att förstöra idyllen?

31 januari 2018

KOMMUNOMRÖSTNINGEN

Ja så har vi då för första gången fått delta i en kommunomröstning på Åland. Jag anser att man kunde ha omröstningar oftare i kommunerna om olika frågor. I Schweitz till exempel har de ju ofta folkomröstningar om frågor som de anser att är viktiga för befolkningen att uttala sin åsikt om.

Att sedan valdeltagandet var lågt, är ju tråkigt. För min del tror jag att det främst beror på att invånarna generellt sett har det bra på Åland. Man har ingen större anledning att bry sig, varken om vem som blir Finlands president, eller om det är fler eller färre kommuner. Skulle vi leva i ett samhälle med stora motsättningar mellan befolkningsgrupper, och där regeringen skulle uppträda despotiskt, och människor skulle uppleva diskriminering , så tror jag att också fler skulle vilja ha en förändring, och därmed skulle de också utnyttja sin rösträtt i valen.

Av de som röstade om kommunsammanslagningarnas vara eller icke vara så var de flesta positiva till att den egna kommunen skulle fortsätta som nu. Vad Sundsborna anser vet vi inte riktigt, på grund av en miss i distributionen av valmaterialet till de röstande. Nu är det ju förargligt att så skedde, men i och för sig ingen katastrof, då Sundsborna får rösta igen i april i år, om förslaget till avtalet om kommunsammanslagningen med Finström. Men då är det allvar, och då gäller det att kommunkansliets personal känner till vad som gäller! Å andra sidan hade man kunnat gå igenom kommunens diarium över utgående post, och på så sätt säkerställt vilka som erhållit röstsedlar för förhandsröstning! Men det hade ju inte följt lagens bestämmelser, så i och för sig gjorde Centralnämnden i Sund rätt som makulerade röstsedlarna. Fast litet förargligt är det ju för dem som förhandsröstat och får se sin åsikt makulerad!

Nu väntar vi på landskapsregeringens tillkännagivande till lagtinget om hur  de har tänkt att kommunkartan skall se ut framöver. Med den knappa majoritetens hjälp trumfar de igenom sina åsikter, och  lagtingsvalet nästa höst avgör om de gjort rätt eller fel att inte lyssna på ålänningarnas röst.