26 oktober 2018

VI MÅSTE VÅGA TALA OM SANNINGEN

Genom den ökade inflyttningen från länder med en annan kultur än vår, så tycks vi även fått ett förändrat sätt att se på våld, främst mot kvinnor. Det ser man bland annat i att det inte är politiskt korrekt att massmedia berättar om från vilket land, eller vilken världsdel, som förövaren kommer, eller namnet på personen i fråga. Vi skall förledas att tro att det ökade våldet mot kvinnor här främst handlar om att inhemska män alltid varit våldsamma, och att attityden  mot att berätta om deras dåd har förändrats så att man nu talar om dem öppet, vilket man inte tidigare gjorde.

Jag förstår inte varför det är så viktigt att vi skall förledas att tro på detta. Alla undersökningar som gjorts, bland annat av polismyndigheterna själva, visar att med den ökade invandringen så följer också ökat våld mot kvinnor.

Metoo-rörelsen har varit en ögonöppnare, i synnerhet för männen. Vi kvinnor har ju nog minsann känt till problemen, vi fick tidigt lära oss vad som gällde. Alla visste, men teg, men till sist fick någon nog, och teg inte längre. Så blir det nog också med att försöka tiga ihjäl sanningen i detta fall.

Vi måste våga se sanningen, och tala om den. Endast då  kan vi behålla vår trovärdighet som ett västerländskt modernt och demokratiskt samhälle. Vi vet att de flesta som söker sig hit, och vill ha asyl, kommer från länder där ingen demokrati råder, och där kvinnor  inte betraktas som likvärdiga människor.  Och blir behandlade därefter.  Sådant kan den nyblivne Nobels fredspristagare doktor Denis  Mukwege från Kongo berätta mycket om. Han som vigt sitt liv åt att som läkare ta hand om och försöka läka och hela av tortyrliknande våldtäkter söndertrasade kvinnor, och ja, i vissa fall barn. Likaså den andra fredspristagaren Nadia Murad från Irak, som berättar om den våldtäktstortyr som hon och många andra kvinnor utsatts och utsätts för i IS fångläger.

Varför vill man försöka få oss att tro, att män från länder som behandlar kvinnor så grymt, över en natt förändrar sin inställning, när de söker asyl i vårt land?

Om inte massmedia vill berätta sanningen, och tiger ihjäl dem som berättar, hur skall vi då få en bra diskussion om invandingen och dess konsekvenser? OM alla som försöker berätta fryses ut och rasistförklaras, hur skall vi då få en saklig debatt. Om politikerna fortsättningsvis står i sina talarstolar och underhåller oss med floskler om behovet av att fler invandrare behövs i arbetslivet, när vi vet att flera av dem som kommer hit är analfabeter eller i icke arbetsför ålder längre, hur vi då kunna känna annat än politikerförakt?

Vi har en ganska stor invandring av välutbildade och kunniga människor, men de kommer inte som asylsökande. De har sökt och fått välkvalificerade arbeten i våra företag.  De har pass och arbetstillstånd och de har sina familjer med. De flesta  har kommit för att stanna och bosätta sig här. Den invandringen har pågått i många år, och den är vi i behov av. Låt oss nöja oss med att ta hand om dem, och ge dem den hjälp de eventuellt är i behov av för sin anpassning i vårt samhälle. De arbetar och betalar skatt, och utan skatteintäkter klarar sig inte vårt samhälle. Det bör alla inse.

8 oktober 2018

NÄR FÅR PENSIONÄRERNA LÖNEFÖRHÖJNING?

Jag har varit pensionär i snart 20 år, och under den tiden har löneförhöjningarna uteblivit, år efter år. Andra grupper i samhället, löntagarna, får sina löner justerade i samband med löneförhandlingarna som sker med jämna mellanrum. I och med detta stiger också mat, hyror, mediciner, läkarkostnader med mera, med flera procent,  och vi pensionärer får acceptera detta, och noterar att vår pension räcker mindre och mindre. Som mest har jag fått en ökning på min pension med 0,58% ett år. Ett annat år sänktes  i stället pensionen med hänvisning till att inflationen inte ökat. Men de facto stiger kostnaderna för mig och min familj med mer än 0,58% per år.

När jag gick i pension år 2000 så hade jag en ganska bra pension, som räckte till för mina utgifter. Det gör den inte i dag, och någon "guldkant" på tillvaron är inte längre att tala om. För oss kvinnor, som spenderat ett antal år på att ta hand om småbarn och familj, gäller det ha haft förstånd nog att skaffa sig en man som haft goda inkomster, och därmed får en hyfsad pension som han kan försörja en hustru på. Så jämlikhet, vart tog du vägen?

Tacka vet jag män av den gamla stammen, med den gammalmodiga, men ack så nödvändiga, åsikten att en man bör kunna försörja sin hustru.

Det gäller att vända både på cent och euro för att få dem att räcka så långt som möjligt.  Det här är vardagen för många pensionärer. Vi kan inte förvänta oss några förbättringar av vår ekonomiska situation längre. Vi får lov att lära oss leva snålt och sparsamt. Långt under EU.s fattigdomsgräns.

Men det här förstår inte dagens unga, som har (i våra ögon) fantastiska inkomster, men ändå klagar. De talar ofta om att :" Det är så billigt, kostar bar 50 euro", för saker som i mina ögon är jättedyra, kanske smycken eller smink eller hälsoprodukter. Och tack vare sina hyfsade löner kommer de också i framtiden att få hyfsade pensioner.  Och har dom vett att inte leva så länge (som vi gör) så kommer de att klara sig bra på sin pension.
VI MÅSTE  VÅGA TALA OM SANNINGEN

Genom den ökade inflyttningen från länder med en annan kultur än vår, så tycks vi även få ett förändrat sätt att se på våld, främst mot kvinnor. Det ser man bland annat i att det inte är politiskt korrekt att massmedia  berättar om från vilket land, eller världsdel, som förövaren kommer, eller namnet på personen i fråga. Vi skall förledas att tro att det ökade våldet mot kvinnor här främst handlar om att inhemska män  alltid har varit våldsamma, och att attityden mot att berätta om dessa dåd har förändrats så att man nu talar om dem öppet, vilket man inte tidigare gjorde.

Jag förstår inte varför det är så viktigt för massmedia ( och politiker) att försöka förleda oss att tro att det är så. Alla undersökningar som gjorts, bland annat av polismyndigheterna själva, visar att med den ökade invandringen så följer också ökat våld mot kvinnor.

Metoo-rörelsen har varit en ögonöppnare, i synnerhet för männen. Vi kvinnor har ju nog minsann känt till problemen, vi fick tidigt lära oss vad som gällde. Alla visste, men teg, men till sist fick någon nog, och teg inte längre. Så blir det nog också  med att försöka tiga ihjäl sanningen i detta fall.

Vi måste våga se sanningen, och tala om den. Endast då kan vi behålla vår trovärdighet som ett västerländskt modernt och demokratiskt samhälle. Vi vet att de flesta som söker sig hit, och vill ha asyl, kommer från länder där ingen demokrati råder, och där kvinnor inte betraktas som likvärdiga människor. Och blir behandlade därefter. Sådant kan den nyblivne Nobels fredspristagare doktor Denis Mukwege från Kongo berätta mycket om. Han som vigt sitt liv åt att som läkare ta han om försöka läka och hela  av tortyrliknande våldtäkter söndertrasade kvinnor, och ja, i vissa fall barn. Likaså den anda fredspristagaren Nadia Murad, Irak, som berättar om den våldtäktstortyr som hon och många andra kvinnor utsatts och utsätts för i IS fångläger.

Varför vill ni försöka få oss att tro, att män ifrån länder som behandlar kvinnor så grymt, över en natt förändrar sin inställning, när de söker asyl i vårt land?

Om inte  massmedia vågar berätta sanningen, och tiger ihjäl dem som berättar, hur skall vi då få en bra diskussion om invandringen och dess konsekvenser? Om alla som försöker berätta, fryses ut eller rasistförklaras, hur skall vi då kunna få en saklig debatt? Om politikerna fortsättningsvis står i sina talarstolar och underhåller oss med floskler om behovet av att fler invandrare behövs i arbetslivet, när vi vet att flera av de som kommer hit är analfabeter eller i icke arbetsför ålder längre? Hur skall vi då kunna känna annat än politikerförakt?

Vi har en ganska stor invandring av kunniga och välutbildade människor, men de kommer inte hit som asylsökande. De har sökt, och fått välkvalificerade arbeten i våra företag. De har pass och arbetstillstånd och de har sina familjer med. De flesta av dem har kommit för att stanna och bosätta sig här. Den invandringen har vi haft i många år, och är vi i behov av. Låt oss nöja oss med att ta hand om dem, och ge dem den hjälp de eventuellt är i behov av för att komma tillrätta i vårt samhälle. De arbetar och betalar skatt, och utan skatteintäkter klarar sig inte vårt samhälle, de bör alla veta och inse.

Jag ser nu fram emot en saklig diskussion om invandringen och dess betydelse för det åländska samhället.

19 mars 2018

DEN TICKANDE BOMBEN

Vi 75-plussare som lever alltför länge, har fått ett nytt epitet. Vi är den tickande bomben. Ja, nog för att man brisera för mindre. I blind förlitan på Åsub:s undersökningar och prognoser har politiker och massmedia kommit fram till att om ca 20 år är Åland till största delen befolkat av vårdbehövande pensionärer, och att de i arbetsför ålder blir bara färre och färre. Hur man kommit fram till den prognosen berättar inte Åsub.

Jag tror inte på de här prognoserna. Man tar inte hänsyn  till att dagens pensionärer som lever upp i hög ålder blir friskare och rörligare. För ett antal år sedan var medellivslängden ca 70 år, och långt före det var man i behov av vård och omsorg. I dag är medellivslängden en bit över 80 år, och vi är i de flesta fall friska och krya och klarar oss själva upp till över 80-års åldern. Men det framgår inte av utredningarna och prognoserna. Dessutom kan vi räkna med att vi 1930-40-talister är den sista generationen som lever så länge på grund av alla cancersjukdomar som drabbar befolkningen, främst beroende på alla de cancerframkallande medel vi utsätts för i vårt dagliga liv. Kläder, mat, ja allt omkring oss är baserat på material där det ingår olika former av microplaster och olika  cancerframkallande ämnen.

Forskarna säger att om vi inte ändrar vår livsstil till att bli mer hälsosam än vad den är idag, så kommer medellivslängden att sjunka om ett antal år. Och hittills är det få av oss som vill avstå från något av detta livets goda, för nöjet att få tillbringa ett eller annat år till i en säng på ålderdomshemmet.

Men man blir så trött på allt det här gapande om "problemet med den åldrande befolkningen" och "åldersproblematikens tickande bomb". Nog har det i alla tider funnits åldringar. Det kan väl ändå inte vara någon nyhet, ens  för enfaldiga politiker och flåshurtiga tidningsredaktörer?  Det som är nytt är ju att synen på oss äldre blivit råare. Förr ansåg vi det naturligt att alla människor åldrades med tiden, och att de så småningom behövde hjälp och vård, vilket de också fick. I dag anses det nästan opassande att vi inte har vett att dö dagen efter vi blir pensionärer, och på det sättet efterskänka våra hopsparade, och icke uttagna,  pensionspengar till samhället, som kan använda dem på ett effektivare och trevligare sätt än att låta pensionärerna få njuta av sin pension på sin ålders höst i lugn och ro. Utan att  ha dåligt samvete för att de lever för länge och utnyttjar den pension de  till största delen inbetalt själva.

Saknas det ingen gräns för snikenheten bland dagens politiker och ledarskribenter?






12 mars 2018

KOMMUNSAMMANSLAGNINGAR MED TVÅNG

Landskapsregeringen har bestämt sig. Den åländska kommunstrukturen skall förändras , och det skall ske med tvång, i det fall att kommunerna inte frivilligt besluter sig för att gå samman. I framtiden skall Åland bestå av fyra kommuner, punkt slut.

Man ser här en ny era i landskapets historia. Tidigare, och även nu, beklagar man sig över finska regeringens avsaknad av lyhördhet gällande  ålänningarnas behov av förändringar i den nya självstyrelselagen. Men man kan fråga sig om Ålands landskapsregering är mer lyhörd för vad ålänningarna tycker, eller inte tycker. Trots att majoriteten av väljarna i de kommuner som fick tillfälle att omrösta om en ny kommunindelning, ansåg att ingen förändring skulle ske, har inte landskapsregeringen lyssnat till folkviljan. Man anser sig veta bäst. Nu har vi bara att sätta vår tilltro till att HD och presidenten sätter tummen ner för den nya tvångslagen, som inte är i enlighet med Finlands grundlag. Och därmed sätter punkt för kommunsammanslagningstanken, åtminstone tillfälligt.

Och om tvångslagen går igenom nålsögat, så kommer ett antal kommuner inte att finna sig i att med tvång införlivas i en annan gemenskap, utan här kommer nog ett antal kommunfullmäktige att besvära sig till högsta instans för att bekräfta rättigheten att i enlighet med grundlagen själva bestämma över kommunens gränser.  Så allt är nog inte så enkelt genomfört som landskapsregeringen hoppas på.

Många tror att kommunsammanslagningstanken kommer att bli en stor fråga i nästa val.  Kanske det inte blir så. I bästa fall har lagen förfallit, och alltsammans börjar om igen. Eller annars kommer de kommuner som önskar gå samman, redan påbörjat detta arbete, och de kommuner som önskar en annan lösning, kommer att fortsätta att arbeta för detta.

Massmedia har med intresse följt med debatten, och kräver samtidigt att de som önskar fortsätta som hittills, med att utveckla samarbetet över kommungränserna, skall ge klara besked om hur framtiden kommer att se ut. Tyvärr finns ingen tillförlitlig kristallkula att tillgå som kan i detalj berätta om hur den framtida kommunstrukturen med vidhängande problem, kommer att utvecklas. Lika litet som landskapsregeringen kan berätta om hur Åland med fyra kommuner kommer att te sig om 20 år, lika litet kan oppositionen sia om hur framtiden kommer att gestalta sig år 2040 för den åländska befolkningen.

Men klaga på befolkningskurvans utveckling gör både politiker och massmedia! Samtidigt utnyttjar man inte  den åldrande befolkningens kunskaper och förmågor. Alla som är 85 år är inte i behov av vård. Många klarar sig själva upp i hög ålder, samtidigt som vi ser hur många som är födda "efter kriget" dör i cancer och andra sjukdomar. Att sia om hur befolkningskurvan kommer att se ut om 20 år, med nuvarande (ganska höga) dödlighet i olika sjukdomar, är ganska vanskligt. ÅSUB kan nog göra statistik och beräkningar på trender i befolkningsutvecklingen, men någon Gud som bestämmer över liv och död är ÅSUB verkligen inte.

25 februari 2018

EN PLATS I EU PARLAMENTET

Nu har statsministern öppnat diskussionen om en åländsk plats i Eu-parlamentet. Frågan har stötts och blötts ända sedan intåget i Eu, och ansetts som viktig ur parlamentarisk synpunkt för Åland. Frågan är vad den egentligen skulle betyda i praktiken? Utökade kostnader? Ja. Större inflytande i Eu? Knappast. Högre status, internationellt sett? Nej. Bättre förhållande till Finland? Nej. Större självkänsla för ålänningarna? Ja.

Är det då värt att strida för en plats som ger ålänningarna utökade utgifter från den lilla skattekakan vi har, på bekostnad av inbesparingar inom andra viktigare områden,  mot att vi kan öka vår självkänsla och blåsa upp oss över att vara "äkta" medlemmar i Eu, med en plats (av ca 700 parlamentariker) i solen, och i det bestämmande Eu-parlamentet.  Vi får varken högre status internationellt sett, eller större inflytande i Eu, men förmodligen försämras våra relationer till Finland ytterligare, då finländska politiker inte anser att en Finländsk region med 30.000 invånare är berättigad till en sådan fördel som det innebär att ålänningarna sinsemellan få fördela denna parlamentsplats. Finländska politiker anser att   Åland har tillförsäkrats en plats i riksdagen, och enligt finländska politikers åsikt räcker detta mer än väl till för en region med 30.000 invånare. Att ytterligare ge Åland en plats i Eu-parlamentet strider mot Finlands syn på demokratiska och rättvisa fördelningsprinciper!

Men när har nu förnuftet fått segra när storhetsvansinnet slår på trumman! För vissa politiker är denna parlamentsplats så åtråvärd, att inga kostnader eller andra förluster i världen kan hindra deras storhetsdrömmar om att få vara den första ålänningen med säte i Bryssel. I stället borde man ställa en eventuell parlamentsplats mot en justering av avräkningssumman till Åland. Vi avstår på krav på en parlamentsplats mot att klumpsumman justeras till dagens nivå. Men  att förhandlingarna med Finland handlar både om ett givande och ett tagande är nog en ganska främmande idé för dagens åländska politiker. Och därför har vi också de problem vi har idag, med svårigheterna att nå enighet vid förhandlingarna med den finska statsmakten.

18 februari 2018

MEDIS , EN SNART SVUNNEN EPOK

Genom ändringen av landskapsandelsystemet har landskapsregeringen skapat oreda för Medis. Man har minskat andelarna med två tredjedelar, från drygt 283.000 år 2017 till ca 102.000 euro år 2018. Utöver detta betalar Mariehamns stad, som är huvudman för Medis, förra året ca 433.000 euro och kommunerna 349.000 euro till medisverksamheten. Utöver detta deltog ca 6.000 kursdeltagare med ca 200.000 i kursavgifter.

Landskapsregeringen skyller det hela på en miss i lagstiftningen. Men borde inte en konsekvensbedömning av lagens verkningar på olika områden ha gjorts, innan man fastställde lagen. Minister Perämaa säger till Ålands Radio att det är kommunernas sak att understöda Medis om man vill ha verksamheten kvar. Men har inte landskapsregeringen något som helst ansvar gällande en verksamhet som i fråga om kultur, hälsa , utbildning , trivsel och social samvaro ger så mycket positiva effekter för det åländska samhället?

I fråga om den omdebatterade kommunstrukturförändringen säger landskapsregeringen att man strävar till trygghet och likvärdig behandling för alla Ålands invånare. Det rimmar illa med verkligheten där man drar ner landskapsandelarna till kommunerna, samtidigt som man lägger på kommunerna ytterligare kostnader för att upprätthålla en god service till kommuninvånarna.  Den service som  Medis verksamhet står för.

Landskapsregeringen säger sig också jobba med frågan, och strävar till en lagändring som i framtiden skall rädda Medis verksamhet. Men lagändringar tar tid, och före lagen kan träda i kraft, har Medis kassa sinat så till den milda grad att en nedläggning hotar. Det är inte så lätt att minska kursutbudet som landskapsregeringen tror. Många av lärarna är heltidsanställda, och sägs de upp, så söker de nya jobb, och är inte tillgängliga den dag kursutbudet eventuellt kan utökas.

Landskapsregeringen har aldrig betalt för Medis kostnader enligt gällande lag, som säger att vi på Åland skall ha "ersättningar enligt enahanda grunder " som man har i riket. Staten betalar drygt 55% av de godkända kostnaderna för Medborgarinstituten i riket. Sådana summor har Ålands landskapsregering aldrig betalat för Medis på Åland, så jag hoppas nu att när man öppnar lagboken för en förändring , så skall man från landskapsregeringens sida beakta vad grundlagen säger, och skriva en lag för ersättning av Medis kostnader i enlighet med denna.