KOMMUNOMRÖSTNINGEN

Ja så har vi då för första gången fått delta i en kommunomröstning på Åland. Jag anser att man kunde ha omröstningar oftare i kommunerna om olika frågor. I Schweitz till exempel har de ju ofta folkomröstningar om frågor som de anser att är viktiga för befolkningen att uttala sin åsikt om.

Att sedan valdeltagandet var lågt, är ju tråkigt. För min del tror jag att det främst beror på att invånarna generellt sett har det bra på Åland. Man har ingen större anledning att bry sig, varken om vem som blir Finlands president, eller om det är fler eller färre kommuner. Skulle vi leva i ett samhälle med stora motsättningar mellan befolkningsgrupper, och där regeringen skulle uppträda despotiskt, och människor skulle uppleva diskriminering , så tror jag att också fler skulle vilja ha en förändring, och därmed skulle de också utnyttja sin rösträtt i valen.

Av de som röstade om kommunsammanslagningarnas vara eller icke vara så var de flesta positiva till att den egna kommunen skulle fortsätta som nu. Vad Sundsborna anser vet vi inte riktigt, på grund av en miss i distributionen av valmaterialet till de röstande. Nu är det ju förargligt att så skedde, men i och för sig ingen katastrof, då Sundsborna får rösta igen i april i år, om förslaget till avtalet om kommunsammanslagningen med Finström. Men då är det allvar, och då gäller det att kommunkansliets personal känner till vad som gäller! Å andra sidan hade man kunnat gå igenom kommunens diarium över utgående post, och på så sätt säkerställt vilka som erhållit röstsedlar för förhandsröstning! Men det hade ju inte följt lagens bestämmelser, så i och för sig gjorde Centralnämnden i Sund rätt som makulerade röstsedlarna. Fast litet förargligt är det ju för dem som förhandsröstat och får se sin åsikt makulerad!

Nu väntar vi på landskapsregeringens tillkännagivande till lagtinget om hur  de har tänkt att kommunkartan skall se ut framöver. Med den knappa majoritetens hjälp trumfar de igenom sina åsikter, och  lagtingsvalet nästa höst avgör om de gjort rätt eller fel att inte lyssna på ålänningarnas röst.

TA INTEGRATIONSPROCESSEN PÅ ALLVAR

Häromsistens skrev jag en insändare där jag ifrågasatte om alla kvinnor är lika mycket värda, med tanke på de i mitt tycke låga straffen som utdömdes för misshandel och våldtäkt i partnerskap, och där de inblandade var av utomeuropeisk härkomst.

Nya Åland tog (förtjänstfullt) in min insändare, medan Ålandstidningen avböjde med en något luddig förklaring om att den var utpekande (??), och därför var emot deras policy att publicera.

Jag funderade länge på vari skillnaden på tidningarnas policy låg, och varför. Men som vanligt är låg sanningen mycket närmare än man kan tro. Chefredaktören på Ålandstidningen är en man, och på Nya Åland en kvinna. "Debattredaktören" på Ålandstidningen är en man, och på Nya Åland  en kvinna. Då är det ganska lätt att förstå vari skillnaden ligger. I den ena tidningen är det utpekande att framhålla att mäns våldsbrott mot kvinnor inte prioriteras lika högt av domstolsväsendet. I den andra tidningen kanske man ifrågasätter domarna i lika hög grad som jag gör det.

Jag har också begärt av Ålandstidningens chefredaktör en kommentar om tidningens policy i dessa frågor,men han har inte velat svara på frågan, utan fört den vidare till den som har hand om debattsidan. Svaret från debattredaktören var på intet sätt upplysande. Jag hade förväntat mig att om jag skriver ett mail till chefredaktören, så får jag svar också hans svar på min fråga. Det är ändå han som har huvudansvaret för vad som skrivs i tidningen.

Alltså kan jag konstatera att ledarsidan på Ålandstidningen består av "gubbar" som inte har förstått att vi nu lever i ett samhälle där allt skall lyftas på bordet. Vi skall våga att öppet diskutera våldet i parförhållanden, och vi skall vara villiga att skrida till åtgärder mot detta. Även i de fall där andra än ålänningar är inblandade. Vi skall våga kräva ett bättre rättsskydd för kvinnor, och gamla unkna fördomar om vad som kan tillåtas och vad som är förbjudet, skall luftas och vädras ut.

Dessutom vill jag påpeka att i de fall där utomeuropéer är inblandade i brotten visar detta på att vi misslyckats i vår strävan att integrera dem i vårt samhälle, vilket jag ser som en stor brist, och där jag anser att politiker och andra involverade bör lägga ner mer tid och engagemang på att lösa problemet. Välkomnar vi människor från andra kulturer till Åland, bör vi också ge dem en rimlig chans att bli ålänningar. Det är oärligt både mot dem och mot oss att tro att det räcker med svenskundervisning, bostad och ett ekonomiskt stöd under "anpassningstiden". Det krävs i de flesta fall mycket engagemang av dem som har hand om integrationsprocessen, för att projektet skall slå väl ut. Det är dags att ta inflyttningen på allvar, och se till att den sköts på ett professionellt sätt. Detta i ett första steg att ge de inflyttade kvinnorna trygghet i sin vardag.

JAG HAR VÄNTAT LÄNGE NOG PÅ EN FÖRÄNDRING

Ålands Feministparaply anser  i en insändare att jag bara anklagar dem för att inte göra något för utsatta kvinnor, och att jag hackar på dem, vilket enligt dem är en vanlig strategi mot kvinnor och jämställdhetsarbete. Men, bästa medsystrar. Det räcker inte med att sitta på möten och diskutera kvinnors utsatthet, eller tillsätta kommittéer som skall komma med förslag till förändringar. Det var ju inte heller det som startade upp #Metoo-rörelsen. Den startades upp av kvinnor som helt plötsligt fann att nu får det vara nog av trakasserier och sexuella påhopp i olika sammanhang. Den startades upp i helig ilska över situationen, en situation som aldrig tycktes bli bättre. Den startades upp av kvinnor som insåg att inga möten eller kommittéer i världen kunde förändra situationen. Och kvinnors heliga ilska gav resultat. Det blev en revolution.

Samma revolution måste nog till för att stoppa våldet i parförhållanden. Samma heliga ilska över att detta får ske dagligen, år ut och år in, utan att man kan förvänta sig något slut på misshandeln.  Om någon blir dömd för övergrepp så är oftast domarna så milda att det är mer löjligt och intetsägande än ett kännbart straff som skulle förhindra förövaren från att fortsättningsvis utsätta offret för en liknande behandling.   I synnerhet när man jämför med den brutalitet som förövaren har använt sig av mot offret, hans egen fru, fästmö eller käresta så måste man säga att åklagare, domare och nämndemän förmodligen aldrig blivit utsatta vare sig för våldtäkt eller misshandel i parförhållande, i så fall skulle nog domarna se annorlunda ut.

Man skulle tro att det är endast manliga åklagare, domare och nämndemän som har den här liberala inställningen till våldsbrott i parförhållanden, men så är icke fallet. Även kvinnor har av någon anledning svårt att fatta relevanta beslut i våldsbrottsfall. Är det den vanliga undfallenheten gentemot männen som gör sig gällande, eller vari ligger problemet? Jag har en känsla av att de tycker mer synd  om förövaren än om brottsoffret. Om de nu tycker något alls.

Jag har väntat länge nog på att omvärldens syn på våldsbrott i parförhållande skall förändras, men än ser jag ingen ljusning vid horisonten.

VILKEN KVINNOSYN HAR ÅLANDSTIDNINGEN?

Föregående blogginlägg från den 18 januari hade jag sänt som insändare både till Ålandstidningen och Nya Åland. Nyan tog in artikeln utan diskussion, medan Ålandstidningen lät meddela att det i deras policy inte ingår att ta in insändare som pekar ut enskilda människor.

Då jag hävdade att man i Ålandstidning hade artiklar med liknande innehåll, där åländska män utpekades både med namn och bild, hänvisade tidningen till att detta gällde endast offentliga personer.

Men inte anser jag att jag i min debattartikel utpekade någon, varken med namn eller bild. Artikelns innehåll hade inte kunnat utformas på annat sätt, då min fråga gällde om systerskapet gäller alla kvinnor, eller endast vissa. Eftersom jag anser att alla människor har samma värde, oberoende av från vilket land de kommer, så framstår fortfarande frågan höljd i dunkel, om Ålandstidningen och jag har samma syn på den saken. I varje fall när det gäller kvinnor, och vem de blir misshandlade av.

Jag ställde också en fråga till chefredaktör Niclas Lampi om tidningens policy, men den har han inte brytt sig om att svara på, utan lät i stället en annan anställd på tidningen svara på min fråga. Svaret var intetsägande och luddigt. Men jag anser att om jag ställer en fråga till chefredaktören, så skall denne svara på frågan, och inte någon annan på tidningen. Så mycket respekt bör en skribent få. Dessutom önskar ju tidningen att vi skall skriva debattartiklar för att visa tidningens mångfald, men jag förstod nog inte att det bara är vissa saker man får skriva om, och att det är tidningen som bestämmer vad som är politiskt korrekt, eller inte.

Men jag trodde nog att det främst var tidningens uppgift att syna makten i samhället. Men det har man inte sett mycket av de senaste två åren. I stället har Ålandstidningen gjort sig till en maktfaktor, som sorterar ut vad  folk skall tycka och vad som inte är politiskt korrekt. Detta fjäsk för makten är en stor svaghet, som visar att tidningen är på fel väg, och som sannerligen inte gynnar samhället i stort.
Vi får hoppas att det så småningom kommer någon till Ålandstidningen som kan vrida klockan på rätt igen.

ÅR INE ALLA KVINNOR LIKA MYCKET VÄRDA?

Jag skrev tidigare en insändare om det så kallade systerskapets osynlighet. Det vill säga att kvinnor inte stöder varandra i så stor utsträckning som borde göras, för att nå jämställdhet i vårt samhälle.

Därför undrar jag nu om kvinnorörelsen inte anse alla kvinnor vara lika mycket värda? I två ganska färska fall har tingsrätten nämligen dömt två män som är bosatta på Åland, men hemmahörande i olika ickeeuropeiska länder, till mycket låga straff för allvarlig misshandel, våldtäkt och kränkande behandling av sina partners. Ingen av de båda männen döms heller att utvisas ur landet.

Jag förvånas över de milda domarna , och förundras över nämndemännens (en man och en kvinna) och domarens kvinnosyn. Är en kvinna inte värd mer i deras ögon? Eller är straffen så låga på grund av att de dömda kommer från länder med en helt annan kvinnosyn än vår? En förklaring skulle nog vara på sin plats.

Och var finns kvinnorörelsen nu? Borde det inte vara dags att ställa sig på torget och skrika ut sin ilska över hur två av våra medsystrar blivit behandlade? Skall vi bara godta att kvinnor blir våldtagna och misshandlade av sina partners, därför att deras partners är av ickeeuropeisk härkomst, eller skall vi ställa upp för alla kvinnor, oberoende av hudfärg eller härkomst?

Det är ingen ursäkt att de som flyttar hit kommer från länder med en annan kvinnosyn än vår, väljer man att bosätta sig här, måste man lära sig de lagar och regler som gäller i vårt land, och vara villig att anpassa sig efter dem, i annat fall bör man bosätta sig i ett annat land. Vi måste våga att ställa upp och försvara våra värderingar, vi får inte stå handfallna och flata när några få inflyttare vill förändra samhället till det sämre, och vill införa andra normer och värderingar än de vi är vana vid.

Det räcker inte längre att strejka för lika lön för lika arbete, eller stå på torget och skrika för att kvinnor blivit kränkta och påtafsade i hundratals år. För att nå jämställdhet måste vi också våga stå upp för alla dem  som blir misshandlade och våldtagna av sina partners, oberoende av hudfärg eller härkomst. Detta ingår i begreppet jämlikhet mellan könen.