DEN TICKANDE BOMBEN

Vi 75-plussare som lever alltför länge, har fått ett nytt epitet. Vi är den tickande bomben. Ja, nog för att man brisera för mindre. I blind förlitan på Åsub:s undersökningar och prognoser har politiker och massmedia kommit fram till att om ca 20 år är Åland till största delen befolkat av vårdbehövande pensionärer, och att de i arbetsför ålder blir bara färre och färre. Hur man kommit fram till den prognosen berättar inte Åsub.

Jag tror inte på de här prognoserna. Man tar inte hänsyn  till att dagens pensionärer som lever upp i hög ålder blir friskare och rörligare. För ett antal år sedan var medellivslängden ca 70 år, och långt före det var man i behov av vård och omsorg. I dag är medellivslängden en bit över 80 år, och vi är i de flesta fall friska och krya och klarar oss själva upp till över 80-års åldern. Men det framgår inte av utredningarna och prognoserna. Dessutom kan vi räkna med att vi 1930-40-talister är den sista generationen som lever så länge på grund av alla cancersjukdomar som drabbar befolkningen, främst beroende på alla de cancerframkallande medel vi utsätts för i vårt dagliga liv. Kläder, mat, ja allt omkring oss är baserat på material där det ingår olika former av microplaster och olika  cancerframkallande ämnen.

Forskarna säger att om vi inte ändrar vår livsstil till att bli mer hälsosam än vad den är idag, så kommer medellivslängden att sjunka om ett antal år. Och hittills är det få av oss som vill avstå från något av detta livets goda, för nöjet att få tillbringa ett eller annat år till i en säng på ålderdomshemmet.

Men man blir så trött på allt det här gapande om "problemet med den åldrande befolkningen" och "åldersproblematikens tickande bomb". Nog har det i alla tider funnits åldringar. Det kan väl ändå inte vara någon nyhet, ens  för enfaldiga politiker och flåshurtiga tidningsredaktörer?  Det som är nytt är ju att synen på oss äldre blivit råare. Förr ansåg vi det naturligt att alla människor åldrades med tiden, och att de så småningom behövde hjälp och vård, vilket de också fick. I dag anses det nästan opassande att vi inte har vett att dö dagen efter vi blir pensionärer, och på det sättet efterskänka våra hopsparade, och icke uttagna,  pensionspengar till samhället, som kan använda dem på ett effektivare och trevligare sätt än att låta pensionärerna få njuta av sin pension på sin ålders höst i lugn och ro. Utan att  ha dåligt samvete för att de lever för länge och utnyttjar den pension de  till största delen inbetalt själva.

Saknas det ingen gräns för snikenheten bland dagens politiker och ledarskribenter?

KOMMUNSAMMANSLAGNINGAR MED TVÅNG

Landskapsregeringen har bestämt sig. Den åländska kommunstrukturen skall förändras , och det skall ske med tvång, i det fall att kommunerna inte frivilligt besluter sig för att gå samman. I framtiden skall Åland bestå av fyra kommuner, punkt slut.

Man ser här en ny era i landskapets historia. Tidigare, och även nu, beklagar man sig över finska regeringens avsaknad av lyhördhet gällande  ålänningarnas behov av förändringar i den nya självstyrelselagen. Men man kan fråga sig om Ålands landskapsregering är mer lyhörd för vad ålänningarna tycker, eller inte tycker. Trots att majoriteten av väljarna i de kommuner som fick tillfälle att omrösta om en ny kommunindelning, ansåg att ingen förändring skulle ske, har inte landskapsregeringen lyssnat till folkviljan. Man anser sig veta bäst. Nu har vi bara att sätta vår tilltro till att HD och presidenten sätter tummen ner för den nya tvångslagen, som inte är i enlighet med Finlands grundlag. Och därmed sätter punkt för kommunsammanslagningstanken, åtminstone tillfälligt.

Och om tvångslagen går igenom nålsögat, så kommer ett antal kommuner inte att finna sig i att med tvång införlivas i en annan gemenskap, utan här kommer nog ett antal kommunfullmäktige att besvära sig till högsta instans för att bekräfta rättigheten att i enlighet med grundlagen själva bestämma över kommunens gränser.  Så allt är nog inte så enkelt genomfört som landskapsregeringen hoppas på.

Många tror att kommunsammanslagningstanken kommer att bli en stor fråga i nästa val.  Kanske det inte blir så. I bästa fall har lagen förfallit, och alltsammans börjar om igen. Eller annars kommer de kommuner som önskar gå samman, redan påbörjat detta arbete, och de kommuner som önskar en annan lösning, kommer att fortsätta att arbeta för detta.

Massmedia har med intresse följt med debatten, och kräver samtidigt att de som önskar fortsätta som hittills, med att utveckla samarbetet över kommungränserna, skall ge klara besked om hur framtiden kommer att se ut. Tyvärr finns ingen tillförlitlig kristallkula att tillgå som kan i detalj berätta om hur den framtida kommunstrukturen med vidhängande problem, kommer att utvecklas. Lika litet som landskapsregeringen kan berätta om hur Åland med fyra kommuner kommer att te sig om 20 år, lika litet kan oppositionen sia om hur framtiden kommer att gestalta sig år 2040 för den åländska befolkningen.

Men klaga på befolkningskurvans utveckling gör både politiker och massmedia! Samtidigt utnyttjar man inte  den åldrande befolkningens kunskaper och förmågor. Alla som är 85 år är inte i behov av vård. Många klarar sig själva upp i hög ålder, samtidigt som vi ser hur många som är födda "efter kriget" dör i cancer och andra sjukdomar. Att sia om hur befolkningskurvan kommer att se ut om 20 år, med nuvarande (ganska höga) dödlighet i olika sjukdomar, är ganska vanskligt. ÅSUB kan nog göra statistik och beräkningar på trender i befolkningsutvecklingen, men någon Gud som bestämmer över liv och död är ÅSUB verkligen inte.