Genom den ökade inflyttningen från länder med en annan kultur än vår, så tycks vi även fått ett förändrat sätt att se på våld, främst mot kvinnor. Det ser man bland annat i att det inte är politiskt korrekt att massmedia berättar om från vilket land, eller vilken världsdel, som förövaren kommer, eller namnet på personen i fråga. Vi skall förledas att tro att det ökade våldet mot kvinnor här främst handlar om att inhemska män alltid varit våldsamma, och att attityden mot att berätta om deras dåd har förändrats så att man nu talar om dem öppet, vilket man inte tidigare gjorde.
Jag förstår inte varför det är så viktigt att vi skall förledas att tro på detta. Alla undersökningar som gjorts, bland annat av polismyndigheterna själva, visar att med den ökade invandringen så följer också ökat våld mot kvinnor.
Metoo-rörelsen har varit en ögonöppnare, i synnerhet för männen. Vi kvinnor har ju nog minsann känt till problemen, vi fick tidigt lära oss vad som gällde. Alla visste, men teg, men till sist fick någon nog, och teg inte längre. Så blir det nog också med att försöka tiga ihjäl sanningen i detta fall.
Vi måste våga se sanningen, och tala om den. Endast då kan vi behålla vår trovärdighet som ett västerländskt modernt och demokratiskt samhälle. Vi vet att de flesta som söker sig hit, och vill ha asyl, kommer från länder där ingen demokrati råder, och där kvinnor inte betraktas som likvärdiga människor. Och blir behandlade därefter. Sådant kan den nyblivne Nobels fredspristagare doktor Denis Mukwege från Kongo berätta mycket om. Han som vigt sitt liv åt att som läkare ta hand om och försöka läka och hela av tortyrliknande våldtäkter söndertrasade kvinnor, och ja, i vissa fall barn. Likaså den andra fredspristagaren Nadia Murad från Irak, som berättar om den våldtäktstortyr som hon och många andra kvinnor utsatts och utsätts för i IS fångläger.
Varför vill man försöka få oss att tro, att män från länder som behandlar kvinnor så grymt, över en natt förändrar sin inställning, när de söker asyl i vårt land?
Om inte massmedia vill berätta sanningen, och tiger ihjäl dem som berättar, hur skall vi då få en bra diskussion om invandingen och dess konsekvenser? OM alla som försöker berätta fryses ut och rasistförklaras, hur skall vi då få en saklig debatt. Om politikerna fortsättningsvis står i sina talarstolar och underhåller oss med floskler om behovet av att fler invandrare behövs i arbetslivet, när vi vet att flera av dem som kommer hit är analfabeter eller i icke arbetsför ålder längre, hur vi då kunna känna annat än politikerförakt?
Vi har en ganska stor invandring av välutbildade och kunniga människor, men de kommer inte som asylsökande. De har sökt och fått välkvalificerade arbeten i våra företag. De har pass och arbetstillstånd och de har sina familjer med. De flesta har kommit för att stanna och bosätta sig här. Den invandringen har pågått i många år, och den är vi i behov av. Låt oss nöja oss med att ta hand om dem, och ge dem den hjälp de eventuellt är i behov av för sin anpassning i vårt samhälle. De arbetar och betalar skatt, och utan skatteintäkter klarar sig inte vårt samhälle. Det bör alla inse.
26 oktober 2018
8 oktober 2018
NÄR FÅR PENSIONÄRERNA LÖNEFÖRHÖJNING?
Jag har varit pensionär i snart 20 år, och under den tiden har löneförhöjningarna uteblivit, år efter år. Andra grupper i samhället, löntagarna, får sina löner justerade i samband med löneförhandlingarna som sker med jämna mellanrum. I och med detta stiger också mat, hyror, mediciner, läkarkostnader med mera, med flera procent, och vi pensionärer får acceptera detta, och noterar att vår pension räcker mindre och mindre. Som mest har jag fått en ökning på min pension med 0,58% ett år. Ett annat år sänktes i stället pensionen med hänvisning till att inflationen inte ökat. Men de facto stiger kostnaderna för mig och min familj med mer än 0,58% per år.
När jag gick i pension år 2000 så hade jag en ganska bra pension, som räckte till för mina utgifter. Det gör den inte i dag, och någon "guldkant" på tillvaron är inte längre att tala om. För oss kvinnor, som spenderat ett antal år på att ta hand om småbarn och familj, gäller det ha haft förstånd nog att skaffa sig en man som haft goda inkomster, och därmed får en hyfsad pension som han kan försörja en hustru på. Så jämlikhet, vart tog du vägen?
Tacka vet jag män av den gamla stammen, med den gammalmodiga, men ack så nödvändiga, åsikten att en man bör kunna försörja sin hustru.
Det gäller att vända både på cent och euro för att få dem att räcka så långt som möjligt. Det här är vardagen för många pensionärer. Vi kan inte förvänta oss några förbättringar av vår ekonomiska situation längre. Vi får lov att lära oss leva snålt och sparsamt. Långt under EU.s fattigdomsgräns.
Men det här förstår inte dagens unga, som har (i våra ögon) fantastiska inkomster, men ändå klagar. De talar ofta om att :" Det är så billigt, kostar bar 50 euro", för saker som i mina ögon är jättedyra, kanske smycken eller smink eller hälsoprodukter. Och tack vare sina hyfsade löner kommer de också i framtiden att få hyfsade pensioner. Och har dom vett att inte leva så länge (som vi gör) så kommer de att klara sig bra på sin pension.
Jag har varit pensionär i snart 20 år, och under den tiden har löneförhöjningarna uteblivit, år efter år. Andra grupper i samhället, löntagarna, får sina löner justerade i samband med löneförhandlingarna som sker med jämna mellanrum. I och med detta stiger också mat, hyror, mediciner, läkarkostnader med mera, med flera procent, och vi pensionärer får acceptera detta, och noterar att vår pension räcker mindre och mindre. Som mest har jag fått en ökning på min pension med 0,58% ett år. Ett annat år sänktes i stället pensionen med hänvisning till att inflationen inte ökat. Men de facto stiger kostnaderna för mig och min familj med mer än 0,58% per år.
När jag gick i pension år 2000 så hade jag en ganska bra pension, som räckte till för mina utgifter. Det gör den inte i dag, och någon "guldkant" på tillvaron är inte längre att tala om. För oss kvinnor, som spenderat ett antal år på att ta hand om småbarn och familj, gäller det ha haft förstånd nog att skaffa sig en man som haft goda inkomster, och därmed får en hyfsad pension som han kan försörja en hustru på. Så jämlikhet, vart tog du vägen?
Tacka vet jag män av den gamla stammen, med den gammalmodiga, men ack så nödvändiga, åsikten att en man bör kunna försörja sin hustru.
Det gäller att vända både på cent och euro för att få dem att räcka så långt som möjligt. Det här är vardagen för många pensionärer. Vi kan inte förvänta oss några förbättringar av vår ekonomiska situation längre. Vi får lov att lära oss leva snålt och sparsamt. Långt under EU.s fattigdomsgräns.
Men det här förstår inte dagens unga, som har (i våra ögon) fantastiska inkomster, men ändå klagar. De talar ofta om att :" Det är så billigt, kostar bar 50 euro", för saker som i mina ögon är jättedyra, kanske smycken eller smink eller hälsoprodukter. Och tack vare sina hyfsade löner kommer de också i framtiden att få hyfsade pensioner. Och har dom vett att inte leva så länge (som vi gör) så kommer de att klara sig bra på sin pension.
VI MÅSTE VÅGA TALA OM SANNINGEN
Genom den ökade inflyttningen från länder med en annan kultur än vår, så tycks vi även få ett förändrat sätt att se på våld, främst mot kvinnor. Det ser man bland annat i att det inte är politiskt korrekt att massmedia berättar om från vilket land, eller världsdel, som förövaren kommer, eller namnet på personen i fråga. Vi skall förledas att tro att det ökade våldet mot kvinnor här främst handlar om att inhemska män alltid har varit våldsamma, och att attityden mot att berätta om dessa dåd har förändrats så att man nu talar om dem öppet, vilket man inte tidigare gjorde.
Jag förstår inte varför det är så viktigt för massmedia ( och politiker) att försöka förleda oss att tro att det är så. Alla undersökningar som gjorts, bland annat av polismyndigheterna själva, visar att med den ökade invandringen så följer också ökat våld mot kvinnor.
Metoo-rörelsen har varit en ögonöppnare, i synnerhet för männen. Vi kvinnor har ju nog minsann känt till problemen, vi fick tidigt lära oss vad som gällde. Alla visste, men teg, men till sist fick någon nog, och teg inte längre. Så blir det nog också med att försöka tiga ihjäl sanningen i detta fall.
Vi måste våga se sanningen, och tala om den. Endast då kan vi behålla vår trovärdighet som ett västerländskt modernt och demokratiskt samhälle. Vi vet att de flesta som söker sig hit, och vill ha asyl, kommer från länder där ingen demokrati råder, och där kvinnor inte betraktas som likvärdiga människor. Och blir behandlade därefter. Sådant kan den nyblivne Nobels fredspristagare doktor Denis Mukwege från Kongo berätta mycket om. Han som vigt sitt liv åt att som läkare ta han om försöka läka och hela av tortyrliknande våldtäkter söndertrasade kvinnor, och ja, i vissa fall barn. Likaså den anda fredspristagaren Nadia Murad, Irak, som berättar om den våldtäktstortyr som hon och många andra kvinnor utsatts och utsätts för i IS fångläger.
Varför vill ni försöka få oss att tro, att män ifrån länder som behandlar kvinnor så grymt, över en natt förändrar sin inställning, när de söker asyl i vårt land?
Om inte massmedia vågar berätta sanningen, och tiger ihjäl dem som berättar, hur skall vi då få en bra diskussion om invandringen och dess konsekvenser? Om alla som försöker berätta, fryses ut eller rasistförklaras, hur skall vi då kunna få en saklig debatt? Om politikerna fortsättningsvis står i sina talarstolar och underhåller oss med floskler om behovet av att fler invandrare behövs i arbetslivet, när vi vet att flera av de som kommer hit är analfabeter eller i icke arbetsför ålder längre? Hur skall vi då kunna känna annat än politikerförakt?
Vi har en ganska stor invandring av kunniga och välutbildade människor, men de kommer inte hit som asylsökande. De har sökt, och fått välkvalificerade arbeten i våra företag. De har pass och arbetstillstånd och de har sina familjer med. De flesta av dem har kommit för att stanna och bosätta sig här. Den invandringen har vi haft i många år, och är vi i behov av. Låt oss nöja oss med att ta hand om dem, och ge dem den hjälp de eventuellt är i behov av för att komma tillrätta i vårt samhälle. De arbetar och betalar skatt, och utan skatteintäkter klarar sig inte vårt samhälle, de bör alla veta och inse.
Jag ser nu fram emot en saklig diskussion om invandringen och dess betydelse för det åländska samhället.
Genom den ökade inflyttningen från länder med en annan kultur än vår, så tycks vi även få ett förändrat sätt att se på våld, främst mot kvinnor. Det ser man bland annat i att det inte är politiskt korrekt att massmedia berättar om från vilket land, eller världsdel, som förövaren kommer, eller namnet på personen i fråga. Vi skall förledas att tro att det ökade våldet mot kvinnor här främst handlar om att inhemska män alltid har varit våldsamma, och att attityden mot att berätta om dessa dåd har förändrats så att man nu talar om dem öppet, vilket man inte tidigare gjorde.
Jag förstår inte varför det är så viktigt för massmedia ( och politiker) att försöka förleda oss att tro att det är så. Alla undersökningar som gjorts, bland annat av polismyndigheterna själva, visar att med den ökade invandringen så följer också ökat våld mot kvinnor.
Metoo-rörelsen har varit en ögonöppnare, i synnerhet för männen. Vi kvinnor har ju nog minsann känt till problemen, vi fick tidigt lära oss vad som gällde. Alla visste, men teg, men till sist fick någon nog, och teg inte längre. Så blir det nog också med att försöka tiga ihjäl sanningen i detta fall.
Vi måste våga se sanningen, och tala om den. Endast då kan vi behålla vår trovärdighet som ett västerländskt modernt och demokratiskt samhälle. Vi vet att de flesta som söker sig hit, och vill ha asyl, kommer från länder där ingen demokrati råder, och där kvinnor inte betraktas som likvärdiga människor. Och blir behandlade därefter. Sådant kan den nyblivne Nobels fredspristagare doktor Denis Mukwege från Kongo berätta mycket om. Han som vigt sitt liv åt att som läkare ta han om försöka läka och hela av tortyrliknande våldtäkter söndertrasade kvinnor, och ja, i vissa fall barn. Likaså den anda fredspristagaren Nadia Murad, Irak, som berättar om den våldtäktstortyr som hon och många andra kvinnor utsatts och utsätts för i IS fångläger.
Varför vill ni försöka få oss att tro, att män ifrån länder som behandlar kvinnor så grymt, över en natt förändrar sin inställning, när de söker asyl i vårt land?
Om inte massmedia vågar berätta sanningen, och tiger ihjäl dem som berättar, hur skall vi då få en bra diskussion om invandringen och dess konsekvenser? Om alla som försöker berätta, fryses ut eller rasistförklaras, hur skall vi då kunna få en saklig debatt? Om politikerna fortsättningsvis står i sina talarstolar och underhåller oss med floskler om behovet av att fler invandrare behövs i arbetslivet, när vi vet att flera av de som kommer hit är analfabeter eller i icke arbetsför ålder längre? Hur skall vi då kunna känna annat än politikerförakt?
Vi har en ganska stor invandring av kunniga och välutbildade människor, men de kommer inte hit som asylsökande. De har sökt, och fått välkvalificerade arbeten i våra företag. De har pass och arbetstillstånd och de har sina familjer med. De flesta av dem har kommit för att stanna och bosätta sig här. Den invandringen har vi haft i många år, och är vi i behov av. Låt oss nöja oss med att ta hand om dem, och ge dem den hjälp de eventuellt är i behov av för att komma tillrätta i vårt samhälle. De arbetar och betalar skatt, och utan skatteintäkter klarar sig inte vårt samhälle, de bör alla veta och inse.
Jag ser nu fram emot en saklig diskussion om invandringen och dess betydelse för det åländska samhället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)