I måndags behandlade kommunfullmäktige i Saltvik bland annat vårdavgifterna vid Sunnanberg vårdhem för år 2017. Eftersom en överbeläggning vid vårdhemmet är aktuell nu och då, på grund av att vårdbehovet kan skifta från dag till dag, händer det att vårdtagarna placeras två i samma rum. Jag föreslog i debatten att avgiften för vårdtagaren skulle sänkas med 10% för dem som delade rum,
men jag blev ganska ensam om den uppfattningen , varför jag reserverade mig mot beslutet om vårdavgifterna till denna del. Nedan följer min reservation i sin helhet.
Reservation till kommunfullmäktiges i Saltvik beslut 14.11.2016 § 105
Undertecknad reservererar mig mot kommunfullmäktiges beslut om fastställande av avgifterna till den del beslutet gäller mitt förslag att sänka avgifterna med 10% för de klienter som accepterar att dela sitt rum på vårdhemmet med en annan person. Mitt förslag vann inte understöd.
Motiveringen till mitt förslag om sänkt avgift är följande:
Enlig Sunnanberg vårdhems policy, vilken utdelas till alla nykomna klienter, skall varje klient ha eget rum. Rummen är också i sig ganska små, även för en ensam person att bo i.
Att de sista åren av sitt liv tvingas bo på institution, i ställer för i sin egen hemmiljö, är för många en traumatisk upplevelse. Därför bör vårdhemmets boendemiljö vara så hemlik som möjligt. I detta ingår att ha ett eget rum. Jag vill gå så långt så att jag påstår att det är en mänsklig rättighet att, om man så önskar, skall kunna dra sig tillbaka i enskildhet till det välavgränsade område som det egna rummet bildar. Detta rum är ju det enda hem som klienten har, efter sin flytt från ett eget boende till ett vårdhem.
Att på grund av yttre omständigheter, som klienten inte kan rå över, behöva dela sitt enskilda rum med en främmande människa är ett intrång i den privata sfären, och även om klienten måste ge sitt samtycke till arrangemanget, kan det i den utsatta situation som klienten befinner sig i på vårdhemmet, vara svårt att neka, då behov av extra platser uppstår, på grund av vårdhemmets överbeläggning.
Att i detta skede erbjuda klienten en nedsättning av vårdavgiften med 10% under den tid arrangemanget med "delat rum" pågår, är ändå ett sätt för Saltviks kommun att ge en viss ersättning för det omak som den drabbade klienten åsamkas från kommunen sida.
I debatten föreslog jag också att kommunen skulle hyra upp lediga platser från i första hand Oasen, eller någon annan institution/vårdhem med ledig kapacitet, vid de tillfällen kommunen är i behov av extra vårdhemsplatser. Detta skulle underlätta situationen vid Sunnanberg, och klienterna skulle inte behöva dela rum med någon annan klient. Inte heller det förslaget vann understöd, då fullmäktige ansåg att arrangemanget skulle bli alltför kostsamt.
För övrigt omfattar jag förslaget till avgifter vid Sunnanberg vårdhem 2017.
Saltvik den 14 november 2016
Runa Lisa Jansson
kommunfullmäktigeledamot
Här delar jag med mig av mina kloka tankar kring det åländska samhället och dess företrädare.
16 november 2016
14 november 2016
ATT BLICKA FRAMÅT OCH SKAPA FÖRÄNDRING
Obunden Samling har skapat debatt genom att i en annons förklara att man stöder en moderatledd landskapsregering.
Annonsen ses inte med blida ögon av regeringspartierna, som alla kommer med syrliga kommentarer i dagens Ålandstidning. Moderaternas partiledare går till och med så långt att han (surt) undrar varför inte alla i Obunden Samling i så fall gick över till Moderaterna när de hade den chansen för några år sedan!
Uttalandet är märkligt, tycker jag. Anser då Johan Ehn att då man bildar regering med andra partier, eller stöder andra partier i en regeringsbildning, så blir man automatiskt en del av det partier? Och är i så fall Moderaterna numera en svans av sossarna eller liberalerna?
För Obunden Samlings del är utspelet med annonsen snarare en önskan att visa alla att man numera gått vidare. Det som hände då är numera historia, och inget man längre lägger tid och energi på att engagera sig i. Trots att det var Moderaterna som ekonomiskt vann på arrangemanget, har de tydligen ännu inte lagt det hela bakom sig, och gått vidare i sin politik, utan stagnerat i en förtrytelse att allt inte gick deras väg. Vi får hoppas att den nya moderatledaren har en annan syn på saken, och kan föra partiet framåt i stället för att fastna i frustation och besvikelse över inbillade oförrätter.
Liberalerna å sin sida har ännu inte insett och förstått att deras ledarskap inte är vad Åland behöver just nu, och därför har även oppositionen lämnat in ett misstroende mot deras sätt att sköta sitt uppdrag. Det skulle vara klädsamt om de i stället för förtrytelse och sura kommentarer över misstroendet, i stället skulle se över vilka förändringar som behövs i deras sätt att sköta Åland, som skulle förbättra situationen, dels för kommunerna, men också för att innevånarna på Åland skulle få tillbaka sin tro på att åsiktsfrihet och demokrati fortsättningsvis råder här.
Socialdemokraterna å sin sida fortsätter att "med en dåres envishet" bortse från den kommunala självbestämmanderätten, och har beslutat sig för att genomföra kommunsammanslagningarna, kosta vad det kosta vill. Och nog kommer det att kosta oss skattebetalare. Frågan är bara om det inte kommer att kosta även socialdemokraterna en del väljare i nästa val, enligt vad Ålands Radios enkät tidigare i veckan utvisade.
Annonsen ses inte med blida ögon av regeringspartierna, som alla kommer med syrliga kommentarer i dagens Ålandstidning. Moderaternas partiledare går till och med så långt att han (surt) undrar varför inte alla i Obunden Samling i så fall gick över till Moderaterna när de hade den chansen för några år sedan!
Uttalandet är märkligt, tycker jag. Anser då Johan Ehn att då man bildar regering med andra partier, eller stöder andra partier i en regeringsbildning, så blir man automatiskt en del av det partier? Och är i så fall Moderaterna numera en svans av sossarna eller liberalerna?
För Obunden Samlings del är utspelet med annonsen snarare en önskan att visa alla att man numera gått vidare. Det som hände då är numera historia, och inget man längre lägger tid och energi på att engagera sig i. Trots att det var Moderaterna som ekonomiskt vann på arrangemanget, har de tydligen ännu inte lagt det hela bakom sig, och gått vidare i sin politik, utan stagnerat i en förtrytelse att allt inte gick deras väg. Vi får hoppas att den nya moderatledaren har en annan syn på saken, och kan föra partiet framåt i stället för att fastna i frustation och besvikelse över inbillade oförrätter.
Liberalerna å sin sida har ännu inte insett och förstått att deras ledarskap inte är vad Åland behöver just nu, och därför har även oppositionen lämnat in ett misstroende mot deras sätt att sköta sitt uppdrag. Det skulle vara klädsamt om de i stället för förtrytelse och sura kommentarer över misstroendet, i stället skulle se över vilka förändringar som behövs i deras sätt att sköta Åland, som skulle förbättra situationen, dels för kommunerna, men också för att innevånarna på Åland skulle få tillbaka sin tro på att åsiktsfrihet och demokrati fortsättningsvis råder här.
Socialdemokraterna å sin sida fortsätter att "med en dåres envishet" bortse från den kommunala självbestämmanderätten, och har beslutat sig för att genomföra kommunsammanslagningarna, kosta vad det kosta vill. Och nog kommer det att kosta oss skattebetalare. Frågan är bara om det inte kommer att kosta även socialdemokraterna en del väljare i nästa val, enligt vad Ålands Radios enkät tidigare i veckan utvisade.
3 november 2016
MISSTROENDE MOT LANDSKAPSREGERINGEN
Lagtingets oppositionspartier är kritiska till landskapsregeringens agerande i olika frågor, och planerar att lämna in ett misstroendevotum. Förhoppningsvis kommer regeringspartierna att ta till sig kritiken, och ändra sin policy angående att ifrågasätta kommunernas lagstadgade beslutanderätt, och slutar med att komma med pekpinnar i fråga om hur kommunerna skall besluta i olika frågor av kommunal karaktär.
Att fälla regeringen går naturligtvis inte, då regeringspartierna, med svag majoritet, enhälligt kommer att rösta för fortsatt förtroende. Och majoriteten vinner alltid, även om majoriteten inte alltid har rätt!
Den nuvarande åländska regeringen har inte bara visat sig vara okunnig om olika lagar och bestämmelser, vad man får, och inte får, uttala sig om, eller lägga sig i. Man har också lyckats med konststycket att försämra relationerna till riksregeringen, och rikspolitikerna. Det är allvarligt. Åland är en del av Finland, även om vi har en självstyrelselag som i mångt och mycket gör oss till en självständig del av Finland. Men vi är också i mångt och mycket beroende av att ha goda förbindelser med regering och riksdag i Helsingfors. Men om de åländska regeringsledamöterna går på i ullstrumporna i Helsingfors på samma sätt som man gör här hemma, så förstår envar att de får svar med samma mynt. Litet ödmjukhet och självkritik vid handhavande av sitt regeringsuppdrag skadar inte, det är i stället till stor nytta, både för regering och även för dem som de är satta att regera över.
Att fälla regeringen går naturligtvis inte, då regeringspartierna, med svag majoritet, enhälligt kommer att rösta för fortsatt förtroende. Och majoriteten vinner alltid, även om majoriteten inte alltid har rätt!
Den nuvarande åländska regeringen har inte bara visat sig vara okunnig om olika lagar och bestämmelser, vad man får, och inte får, uttala sig om, eller lägga sig i. Man har också lyckats med konststycket att försämra relationerna till riksregeringen, och rikspolitikerna. Det är allvarligt. Åland är en del av Finland, även om vi har en självstyrelselag som i mångt och mycket gör oss till en självständig del av Finland. Men vi är också i mångt och mycket beroende av att ha goda förbindelser med regering och riksdag i Helsingfors. Men om de åländska regeringsledamöterna går på i ullstrumporna i Helsingfors på samma sätt som man gör här hemma, så förstår envar att de får svar med samma mynt. Litet ödmjukhet och självkritik vid handhavande av sitt regeringsuppdrag skadar inte, det är i stället till stor nytta, både för regering och även för dem som de är satta att regera över.
30 oktober 2016
ÄR FLYKTINGMOTTAGNING EN BRA INVESTERING?
I en insändare i tidningarna argumenterar ett antal personer för en ökad flyktingmottagning till Finland. Bland annat hävdar man att Sverige inte skulle vara den välfärdsstat som man är idag, om man inte tagit emot så många flyktingar under de senaste 50 åren.
Jag bodde i Sverige åren 1957 - 1977, just den tid då den svenska välfärden byggdes upp. Skolor, vårdhem och daghem inrättades. Och överallt skallade ropen att kvinnorna inte skulle gå hemma vid spisen, föda barn, och ligga samhället till last, utan de borde skaffa sig ett lönebaserat arbete, betala skatt till samhällets uppbyggnad, och försörja sig själva! Vi som valde att vara hemma och ta hand om familjen och i många fall våra äldre anhöriga, fick ta emot mycket glåpord för att vi var "samhällsparasiter".
Nåja. Samhället var i växande, och det behövdes arbetskraft. Det är faktiskt inte bara immigranterna i Sverige som byggt upp landet. Politikerna insåg ju att det var bättre att locka ut kvinnorna på arbetsmarknaden, än att ta emot utländsk arbetskraft. Kvinnorna fanns ju redan i Sverige, de kunde språket, de hade bostäder, och den enda samhällskostnaden var ju att ordna dagvård och åldringsvård, samt förmå kvinnorna att börja förvärvsarbeta utanför hemmet.
Allt fler kvinnor lockades ut på arbetsmarknaden, men daghemsplatserna byggdes inte i tillräckligt snabb takt, så många barn fick klara sig själva ensamma hemma under den tiden föräldrarna arbetade. Dessa kallades "nyckelbarn", för de hade en nyckel till hemmet, och kunde välja att vara inne eller ute. Sedan hade vi de så kallade "påsbarnen". Dessa fick ingen egen nyckel, därför att föräldrarna inte ville att barnen skulle vara ensamma inne och "stöka till", så då fick de vara ute så länge som föräldrarna var på jobb. Uttrycket "Påsbarn" kom sig av att föräldrarna hängde ut en påse smörgåsar och något att dricka på dörrhandtaget, så att barnet hade ett mellanmål under dagen. Ni kanske tror att detta är en skröna, men tyvärr är det sant, jag har själv upplevt det på den ort där jag bodde. Själv var jag som sagt hemma med mina tre barn under skolåldern, och levde som "samhällsparasit" på min man. Och flera av dessa barn i min närhet var ofta hemma hos oss, och lekte med våra barn, när de var ensamma hemma.
Men att tala om att Välfärdssverige byggts upp av flyktingar och immigranter är en ren och skär lögn, för sanningen är den att kvinnorna lockades ut på arbetsmarknaden för att fylla upp de lediga arbetsplatserna. Och det var den socialdemokratiska regeringen med Olof Palme i spetsen som stod för hela idén.
I dag finns inte så mycket kvar av Välfärdssverige, i synnerhet inte inom skolan och vården, men det skall man nog inte beskylla flyktingarna för, utan det är nog den politiska ledningens sätt att nedprioritera dessa områden, till fördel för andra, kanske mer populistiska lösningar av problemet "samhällsekonomi". Och de invandrare som man tagit emot i Sverige under de senaste 50 åren, har man inte heller lyckats integrera på ett fullvärdigt sätt. Det visar ju alla de problem de svenska storstäderna har i sina förorter, dit inte ens räddningspersonal och brandbilar längre törs åka utan poliseskort.
Jag bodde i Sverige åren 1957 - 1977, just den tid då den svenska välfärden byggdes upp. Skolor, vårdhem och daghem inrättades. Och överallt skallade ropen att kvinnorna inte skulle gå hemma vid spisen, föda barn, och ligga samhället till last, utan de borde skaffa sig ett lönebaserat arbete, betala skatt till samhällets uppbyggnad, och försörja sig själva! Vi som valde att vara hemma och ta hand om familjen och i många fall våra äldre anhöriga, fick ta emot mycket glåpord för att vi var "samhällsparasiter".
Nåja. Samhället var i växande, och det behövdes arbetskraft. Det är faktiskt inte bara immigranterna i Sverige som byggt upp landet. Politikerna insåg ju att det var bättre att locka ut kvinnorna på arbetsmarknaden, än att ta emot utländsk arbetskraft. Kvinnorna fanns ju redan i Sverige, de kunde språket, de hade bostäder, och den enda samhällskostnaden var ju att ordna dagvård och åldringsvård, samt förmå kvinnorna att börja förvärvsarbeta utanför hemmet.
Allt fler kvinnor lockades ut på arbetsmarknaden, men daghemsplatserna byggdes inte i tillräckligt snabb takt, så många barn fick klara sig själva ensamma hemma under den tiden föräldrarna arbetade. Dessa kallades "nyckelbarn", för de hade en nyckel till hemmet, och kunde välja att vara inne eller ute. Sedan hade vi de så kallade "påsbarnen". Dessa fick ingen egen nyckel, därför att föräldrarna inte ville att barnen skulle vara ensamma inne och "stöka till", så då fick de vara ute så länge som föräldrarna var på jobb. Uttrycket "Påsbarn" kom sig av att föräldrarna hängde ut en påse smörgåsar och något att dricka på dörrhandtaget, så att barnet hade ett mellanmål under dagen. Ni kanske tror att detta är en skröna, men tyvärr är det sant, jag har själv upplevt det på den ort där jag bodde. Själv var jag som sagt hemma med mina tre barn under skolåldern, och levde som "samhällsparasit" på min man. Och flera av dessa barn i min närhet var ofta hemma hos oss, och lekte med våra barn, när de var ensamma hemma.
Men att tala om att Välfärdssverige byggts upp av flyktingar och immigranter är en ren och skär lögn, för sanningen är den att kvinnorna lockades ut på arbetsmarknaden för att fylla upp de lediga arbetsplatserna. Och det var den socialdemokratiska regeringen med Olof Palme i spetsen som stod för hela idén.
I dag finns inte så mycket kvar av Välfärdssverige, i synnerhet inte inom skolan och vården, men det skall man nog inte beskylla flyktingarna för, utan det är nog den politiska ledningens sätt att nedprioritera dessa områden, till fördel för andra, kanske mer populistiska lösningar av problemet "samhällsekonomi". Och de invandrare som man tagit emot i Sverige under de senaste 50 åren, har man inte heller lyckats integrera på ett fullvärdigt sätt. Det visar ju alla de problem de svenska storstäderna har i sina förorter, dit inte ens räddningspersonal och brandbilar längre törs åka utan poliseskort.
26 oktober 2016
INTETSÄGANDE SVAR FRÅN LANTRÅDET
Lantrådet har svarat på Obunden Samlings öppna brev till regeringen, och något mer intetsägande får man leta efter. Tydligen har de ingen riktig koll på vilka förväntningar folket har på regeringen, eller vilka uppgifter en regering skall handha här på Åland.
Att påstå att man på Åland har egen lagstiftning och därför inte behöver ta hänsyn till Rikets lagstiftning faller på sin egen orimlighet, just i detta fall, där regeringen i Helsingfors har sagt att statsskatten skall höjas och kommunalskatten skall sänkas för att bekosta den nya social- och hälsovårdsreformen i riket. Om statsskatten sänks i riket, så sänks den på Åland också, eftersom vi är en del av Finland och det finländska skattesystemet. Och i förlängningen förväntas kommunerna här sänka sina skatter i motsvarande grad som i riket. Frågan är då om landskapsregeringen är beredd att, såsom staten gör, betala ersättning till de kommuner som förlorar på det nya systemet. Det verkar inte som den åländska regeringen har förstått innebörden av diskussionerna om den sagda reformen, som visserligen inte är klar än, men som minsann kommer att påverka också de åländska kommunerna, så som förslaget ser ut i dag.
Jag hade nog förväntat mig att lantrådet Katrin Sjögren hade bättre reda på sig, och sin uppgift som lantråd och regeringschef, än vad som framkom av hennes svar på Obunden Samlings öppna brev.
Däremot framhöll ju lantrådet att de går in för de nya reformerna med raska steg, kanske det vore bättre att de i rask takt gick in för att reformera landskapsregeringens egen administration, som är både överstor och ineffektiv. Här finns verkligen pengar att spara, om det finns en reell vilja till detta. Ett bättre samarbete mellan avdelningarna är ett måste, och samordningsvinster finns då inom räckhåll.
I stället går man med liv och lust in för att via lagändringar slå ihop välfungerande och ekonomiskt bärkraftiga kommuner, och krossa den närdemokrati som byggts upp genom kommunerna mångfald, under många årtionden. Samtidigt som man försöker tvinga kommunerna på knä genom att via landskapsandelssystemet strypa deras möjligheter att ge kommuninvånarna deras lagstadgade rätt till service utan att höja skatten och försämra närservicen.
Att påstå att man på Åland har egen lagstiftning och därför inte behöver ta hänsyn till Rikets lagstiftning faller på sin egen orimlighet, just i detta fall, där regeringen i Helsingfors har sagt att statsskatten skall höjas och kommunalskatten skall sänkas för att bekosta den nya social- och hälsovårdsreformen i riket. Om statsskatten sänks i riket, så sänks den på Åland också, eftersom vi är en del av Finland och det finländska skattesystemet. Och i förlängningen förväntas kommunerna här sänka sina skatter i motsvarande grad som i riket. Frågan är då om landskapsregeringen är beredd att, såsom staten gör, betala ersättning till de kommuner som förlorar på det nya systemet. Det verkar inte som den åländska regeringen har förstått innebörden av diskussionerna om den sagda reformen, som visserligen inte är klar än, men som minsann kommer att påverka också de åländska kommunerna, så som förslaget ser ut i dag.
Jag hade nog förväntat mig att lantrådet Katrin Sjögren hade bättre reda på sig, och sin uppgift som lantråd och regeringschef, än vad som framkom av hennes svar på Obunden Samlings öppna brev.
Däremot framhöll ju lantrådet att de går in för de nya reformerna med raska steg, kanske det vore bättre att de i rask takt gick in för att reformera landskapsregeringens egen administration, som är både överstor och ineffektiv. Här finns verkligen pengar att spara, om det finns en reell vilja till detta. Ett bättre samarbete mellan avdelningarna är ett måste, och samordningsvinster finns då inom räckhåll.
I stället går man med liv och lust in för att via lagändringar slå ihop välfungerande och ekonomiskt bärkraftiga kommuner, och krossa den närdemokrati som byggts upp genom kommunerna mångfald, under många årtionden. Samtidigt som man försöker tvinga kommunerna på knä genom att via landskapsandelssystemet strypa deras möjligheter att ge kommuninvånarna deras lagstadgade rätt till service utan att höja skatten och försämra närservicen.
24 oktober 2016
TVÅ SORTERS MÄNNISKOR
På Åland finns numera två sorters människor. De som har Politiskt Korrekta (PK) åsikter, och de som kan tänka själva. Det är alltså de "goda" (PK) och de "onda" (självtänkande) som jag talar om. De goda människorna anser att vi skall ta emot flyktingarna här på Åland, de onda anser att vi i första hand skall hjälpa behövande människor på den plats de befinner sig, på Mariehamns gator utan sovplats för natten, hjälpbehövande familjer på den åländska landsbygden, de lidande i krigshärjade områden, de som bor i flyktinglägren, de som saknar mat och läkarvård. Hjälpbehovet är stort, både här hemma och ute i världen.
De goda människorna tycker att kommunerna skall ta ett större socialt ansvar, och ta emot fler flyktingfamiljer. De onda anser att kommuninvånarnas skatter i första hand skall gå till behoven i hemkommunen.
Jag frågar mig om det överhuvudtaget är en kommunal angelägenhet att handha flyktingfrågan. Det står ingenting i kommunallagen om att detta skulle vara en uppgift för kommunen. För min del anser jag att hela ärendet borde skötas av till exempel Röda Korset, som har erfarenhet av hjälparbete i olika delar av världen. Immigrationsverket borde sluta avtal med Röda Korset om flyktingmottagning, i stället för att lasta över frågan på kommunerna. Sedan skulle det vara Röda Korsets sak att kontakta kommunerna för hjälp med vissa praktiska detaljer i samband med flyktingmottagningen. Och Röda Korset skulle stå som huvudansvarig för integrationen av de flyktingar som tas emot här.
På det sättet skulle heller ingen kommunpolitiker riskera att avstängas från uppdrag i andra sammanhang, för sitt ställningstagande i denna så brännheta fråga på Åland. Och heller inte riskera att möta hätska kommentarer på sociala medier för sina åsikters skull.
De goda människorna tycker att kommunerna skall ta ett större socialt ansvar, och ta emot fler flyktingfamiljer. De onda anser att kommuninvånarnas skatter i första hand skall gå till behoven i hemkommunen.
Jag frågar mig om det överhuvudtaget är en kommunal angelägenhet att handha flyktingfrågan. Det står ingenting i kommunallagen om att detta skulle vara en uppgift för kommunen. För min del anser jag att hela ärendet borde skötas av till exempel Röda Korset, som har erfarenhet av hjälparbete i olika delar av världen. Immigrationsverket borde sluta avtal med Röda Korset om flyktingmottagning, i stället för att lasta över frågan på kommunerna. Sedan skulle det vara Röda Korsets sak att kontakta kommunerna för hjälp med vissa praktiska detaljer i samband med flyktingmottagningen. Och Röda Korset skulle stå som huvudansvarig för integrationen av de flyktingar som tas emot här.
På det sättet skulle heller ingen kommunpolitiker riskera att avstängas från uppdrag i andra sammanhang, för sitt ställningstagande i denna så brännheta fråga på Åland. Och heller inte riskera att möta hätska kommentarer på sociala medier för sina åsikters skull.
7 oktober 2016
ÅLANDSTIDNINGENS HELOMVÄNDNING
Till att tidigare har försökt hålla en så när saklig linje i åsiktspolitiken, så när som på några klavertramp, har nu Ålandstidningens chefredaktör alltmer börjat gå i kansliministerns ledband. Som en snäll och väluppfostrad liten vovve gläfser han glatt i takt med ministerns fadäser.
Första gången jag märkte av detta fenomen trodde jag nog att det bara var en tillfällighet, men efter att i tidningsledare efter tidningsledare sett tidningens ändrade policy, förstår jag att detta är satt i system, av vem vet jag inte. Kanske av en av de största ägarna i tidningen, som står socialdemokraterna nära. I vilket fall som helst känner jag inte igen mitt husorgan längre. Och jag tänker på tider som flytt, när en gång i världen en chefredaktör på tidningen fick avgå av precis samma anledning, att tidningen blev alltmer ett socialdemokratiskt husorgan, än en tidning för hela Åland.
I gårdagens ledare fick vi läsa hur ekonomiskt bra det är med kommunsammanslagningar, ju färre kommuner desto bättre. I dagens ledare får vi veta att dagisbarn absolut inte skall besöka julkrubban i Mariehamns kyrka i dagistanternas sällskap. Barn skall gå dit med sina föräldrar, om de överhuvudtaget skall besöka en dylik inrättning. Barn skall inte påverkas att välja religion, religionsfrihet skall råda, och med detta menas att man skall uppfostras till att bli ateister.
Hur kan det komma sig att kyrkan blivit ett slagträ i debatten om själarna? De flesta vill ju gifta sig i kyrkan, och låter även sina barn döpas, och att somliga sedan väljer att sitta hemma vid teven och lyssna till söndagsgudstjänsten , betyder ju inte att de tar avstånd från kyrkan som sådan, utan är nog mest ett utslag av den bekvämlighet som vidlåter de flesta stressade människor idag.
Nåja, nästa som ryker ut är väl julen och julgranen som påminner oss om vikingarnas midvinterblot, och midsommarstången är ju en gammal hednisk symbol för fruktsamhet, så den lär väl snart också försvinna, om sossementaliteten på ortens största tidning få pågå ostört.
Första gången jag märkte av detta fenomen trodde jag nog att det bara var en tillfällighet, men efter att i tidningsledare efter tidningsledare sett tidningens ändrade policy, förstår jag att detta är satt i system, av vem vet jag inte. Kanske av en av de största ägarna i tidningen, som står socialdemokraterna nära. I vilket fall som helst känner jag inte igen mitt husorgan längre. Och jag tänker på tider som flytt, när en gång i världen en chefredaktör på tidningen fick avgå av precis samma anledning, att tidningen blev alltmer ett socialdemokratiskt husorgan, än en tidning för hela Åland.
I gårdagens ledare fick vi läsa hur ekonomiskt bra det är med kommunsammanslagningar, ju färre kommuner desto bättre. I dagens ledare får vi veta att dagisbarn absolut inte skall besöka julkrubban i Mariehamns kyrka i dagistanternas sällskap. Barn skall gå dit med sina föräldrar, om de överhuvudtaget skall besöka en dylik inrättning. Barn skall inte påverkas att välja religion, religionsfrihet skall råda, och med detta menas att man skall uppfostras till att bli ateister.
Hur kan det komma sig att kyrkan blivit ett slagträ i debatten om själarna? De flesta vill ju gifta sig i kyrkan, och låter även sina barn döpas, och att somliga sedan väljer att sitta hemma vid teven och lyssna till söndagsgudstjänsten , betyder ju inte att de tar avstånd från kyrkan som sådan, utan är nog mest ett utslag av den bekvämlighet som vidlåter de flesta stressade människor idag.
Nåja, nästa som ryker ut är väl julen och julgranen som påminner oss om vikingarnas midvinterblot, och midsommarstången är ju en gammal hednisk symbol för fruktsamhet, så den lär väl snart också försvinna, om sossementaliteten på ortens största tidning få pågå ostört.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)