EN PLATS I EU PARLAMENTET

Nu har statsministern öppnat diskussionen om en åländsk plats i Eu-parlamentet. Frågan har stötts och blötts ända sedan intåget i Eu, och ansetts som viktig ur parlamentarisk synpunkt för Åland. Frågan är vad den egentligen skulle betyda i praktiken? Utökade kostnader? Ja. Större inflytande i Eu? Knappast. Högre status, internationellt sett? Nej. Bättre förhållande till Finland? Nej. Större självkänsla för ålänningarna? Ja.

Är det då värt att strida för en plats som ger ålänningarna utökade utgifter från den lilla skattekakan vi har, på bekostnad av inbesparingar inom andra viktigare områden,  mot att vi kan öka vår självkänsla och blåsa upp oss över att vara "äkta" medlemmar i Eu, med en plats (av ca 700 parlamentariker) i solen, och i det bestämmande Eu-parlamentet.  Vi får varken högre status internationellt sett, eller större inflytande i Eu, men förmodligen försämras våra relationer till Finland ytterligare, då finländska politiker inte anser att en Finländsk region med 30.000 invånare är berättigad till en sådan fördel som det innebär att ålänningarna sinsemellan få fördela denna parlamentsplats. Finländska politiker anser att   Åland har tillförsäkrats en plats i riksdagen, och enligt finländska politikers åsikt räcker detta mer än väl till för en region med 30.000 invånare. Att ytterligare ge Åland en plats i Eu-parlamentet strider mot Finlands syn på demokratiska och rättvisa fördelningsprinciper!

Men när har nu förnuftet fått segra när storhetsvansinnet slår på trumman! För vissa politiker är denna parlamentsplats så åtråvärd, att inga kostnader eller andra förluster i världen kan hindra deras storhetsdrömmar om att få vara den första ålänningen med säte i Bryssel. I stället borde man ställa en eventuell parlamentsplats mot en justering av avräkningssumman till Åland. Vi avstår på krav på en parlamentsplats mot att klumpsumman justeras till dagens nivå. Men  att förhandlingarna med Finland handlar både om ett givande och ett tagande är nog en ganska främmande idé för dagens åländska politiker. Och därför har vi också de problem vi har idag, med svårigheterna att nå enighet vid förhandlingarna med den finska statsmakten.

MEDIS , EN SNART SVUNNEN EPOK

Genom ändringen av landskapsandelsystemet har landskapsregeringen skapat oreda för Medis. Man har minskat andelarna med två tredjedelar, från drygt 283.000 år 2017 till ca 102.000 euro år 2018. Utöver detta betalar Mariehamns stad, som är huvudman för Medis, förra året ca 433.000 euro och kommunerna 349.000 euro till medisverksamheten. Utöver detta deltog ca 6.000 kursdeltagare med ca 200.000 i kursavgifter.

Landskapsregeringen skyller det hela på en miss i lagstiftningen. Men borde inte en konsekvensbedömning av lagens verkningar på olika områden ha gjorts, innan man fastställde lagen. Minister Perämaa säger till Ålands Radio att det är kommunernas sak att understöda Medis om man vill ha verksamheten kvar. Men har inte landskapsregeringen något som helst ansvar gällande en verksamhet som i fråga om kultur, hälsa , utbildning , trivsel och social samvaro ger så mycket positiva effekter för det åländska samhället?

I fråga om den omdebatterade kommunstrukturförändringen säger landskapsregeringen att man strävar till trygghet och likvärdig behandling för alla Ålands invånare. Det rimmar illa med verkligheten där man drar ner landskapsandelarna till kommunerna, samtidigt som man lägger på kommunerna ytterligare kostnader för att upprätthålla en god service till kommuninvånarna.  Den service som  Medis verksamhet står för.

Landskapsregeringen säger sig också jobba med frågan, och strävar till en lagändring som i framtiden skall rädda Medis verksamhet. Men lagändringar tar tid, och före lagen kan träda i kraft, har Medis kassa sinat så till den milda grad att en nedläggning hotar. Det är inte så lätt att minska kursutbudet som landskapsregeringen tror. Många av lärarna är heltidsanställda, och sägs de upp, så söker de nya jobb, och är inte tillgängliga den dag kursutbudet eventuellt kan utökas.

Landskapsregeringen har aldrig betalt för Medis kostnader enligt gällande lag, som säger att vi på Åland skall ha "ersättningar enligt enahanda grunder " som man har i riket. Staten betalar drygt 55% av de godkända kostnaderna för Medborgarinstituten i riket. Sådana summor har Ålands landskapsregering aldrig betalat för Medis på Åland, så jag hoppas nu att när man öppnar lagboken för en förändring , så skall man från landskapsregeringens sida beakta vad grundlagen säger, och skriva en lag för ersättning av Medis kostnader i enlighet med denna.

DEN ÅRSRIKA BEFOLKNINGEN

Nu för tiden skall man inte tala om "den äldre generationen", eller "den åldrande befolkningen", eller "dom gamla". Nej, nu skall man i stället benämnas "den årsrika befolkningen".

Det sägs att det är ett mera positivt laddat ord, när man kalla årsrik, i stället för ålderstigen. För mig kan det kvitta. Så länge som äldre diskrimineras inom kort sagt alla kategorier i samhället, spelar det ingen roll om benämningen av personen i fråga är positiv eller negativ.

Vi är ju inte bara årsrika. Vi är också kunskapsrika och erfarenhetsrika. Vi har varit med om det mesta i livet. Vi har fött barn, fostrat dem (oftast utan hjälp av högutbildade barnträdgårdslärare) , läst läxor med dem, klätt och matat dem. Och nu när de är vuxna gör vi ofta samma sak med deras barn, om vi har tillfälle till det. Vi kan förmedla en ovärderlig del av vetande till den som rätt förstår att utnyttja denna, oftast alltid gratis, kunskapsbank.

I arbetslivet återfinns vi ofta, trots att vi ibland är mycket årsrika, för vem ringer man till när man akut behöver en vikarie inom sjukvård, hälsovård, barnavård, skolväsende, åldringsvård, affärer med mera. Ja, naturligtvis ringer man till den som man vet att alltid ställer upp: Till den årsrika, som känner sitt ansvar och ställer upp om det bara är möjligt.

Kort sagt. Utan oss årsrika skulle samhället stanna upp. Det är vi som med våra erfarenheter och kunskaper förmår hålla samhället rullande. Jag känner personer som drygt 80 år gamla fortsättningsvis är de som ställer upp och hjälper till när det krisar inom deras respektive kunskaps- och arbetsområden, som de ännu till fullo behärskar !

Men det är inte den här bilden av de årsrika  som förmedlas till omvärlden  av massmedia och politiker. Nej, i stället trumfas det ut att vi är ett problem. Vi kostar pengar. Mycket pengar. Att också barn och unga kostar pengar är det inte något som man talar om. Att daghem och skolor kostar pengar är en naturlig del av samhällsutvecklingen, och inget att bekymra sig över. Men se den åldrande befolkningsspiralen, den är ett problem av stora mått. Vi blir ju bara äldre och äldre, och kostar mer och mer.  Att vi är friska och arbetsföra upp i hög ålder, och därtill tillför samhället "nytta" på  många olika sätt, är heller inget man ordar om. Men jag skulle gärna se att man gjorde en utredning/jämförelse mellan vad ett barn i genomsnitt kostar samhället innan det är moget att ta ansvar för sitt eget liv, och vad en pensionär i genomsnitt  kostar under sina sista levnadsår. Jag är ganska säker på att den årsrika är betydligt billigare i drift än vad barnet är.

MARIEHAMN BLIR EN SOVSTAD TILL JOMALA?

Mariehamn blir mer och mer sidsteppad av Jomala. I Maxingeområdet byggs för fullt, ny affärslokaler så långt ögat ser, och Fågelberget får fler och fler nya invånare. Likaså pågår nybyggnation på Solberget, trots avsaknad av affärer eller att inte ens en liten kiosk finns på området.

Men vad händer i Mariehamn? Nu senast kan jag läsa i tidningen att man planerar att bygga ett parkeringshus ovanpå en bensinmack vid Östra utfarten. Gott så, kan ju ge litet extra inkomster för bensinförsäljning, men resten då? Affärerna flyttar ut till Maxinge, och innanför stadsgränsen finns snart bara kontor och några krogar och matställen. I södra Mariehamn byggs ännu en hel del bostäder, men de är nog inte  avsedda för pensionärer, dels med tanke på de höga priserna, och dels på grund av de långa avstånden till "närservice".

I innerstan försöker några få enträgna entreprenörer få till stånd nybyggnation av bostäder, vilket möts av ett kompakt motstånd från majoriteten av det etablerade politiska grupperna i stadsfullmäktige, samt av tjänstemännen i ledande ställning i staden. Men å andra sidan finns inte längre så stor anledning att vilja flytta till Mariehamn, då det snart bara finns ett bibliotek och några apotek kvar i innerstan. Resten av servicen finns i Jomala.

Nej, Mariehamn kan numera betecknas "sovstad" i stället för "småstad". Av småstadskaraktären med en idyllisk blandning av gamla småhus och modernare byggnader, och små butiker att shoppa i, finns inget längre kvar. De gamla husen är rivna, och affärerna har lagts ner, eller flyttat ut till Maxinge. Är det så här som genuina Mariehamnare har tänkt sig att deras stad skall se ut, eller varför har de inte satt stopp för länge sedan, genom att rösta in politiker med sinne både för samhällsutveckling och hur man bibehåller en stads karaktär av småstad, utan att förstöra idyllen?

KOMMUNOMRÖSTNINGEN

Ja så har vi då för första gången fått delta i en kommunomröstning på Åland. Jag anser att man kunde ha omröstningar oftare i kommunerna om olika frågor. I Schweitz till exempel har de ju ofta folkomröstningar om frågor som de anser att är viktiga för befolkningen att uttala sin åsikt om.

Att sedan valdeltagandet var lågt, är ju tråkigt. För min del tror jag att det främst beror på att invånarna generellt sett har det bra på Åland. Man har ingen större anledning att bry sig, varken om vem som blir Finlands president, eller om det är fler eller färre kommuner. Skulle vi leva i ett samhälle med stora motsättningar mellan befolkningsgrupper, och där regeringen skulle uppträda despotiskt, och människor skulle uppleva diskriminering , så tror jag att också fler skulle vilja ha en förändring, och därmed skulle de också utnyttja sin rösträtt i valen.

Av de som röstade om kommunsammanslagningarnas vara eller icke vara så var de flesta positiva till att den egna kommunen skulle fortsätta som nu. Vad Sundsborna anser vet vi inte riktigt, på grund av en miss i distributionen av valmaterialet till de röstande. Nu är det ju förargligt att så skedde, men i och för sig ingen katastrof, då Sundsborna får rösta igen i april i år, om förslaget till avtalet om kommunsammanslagningen med Finström. Men då är det allvar, och då gäller det att kommunkansliets personal känner till vad som gäller! Å andra sidan hade man kunnat gå igenom kommunens diarium över utgående post, och på så sätt säkerställt vilka som erhållit röstsedlar för förhandsröstning! Men det hade ju inte följt lagens bestämmelser, så i och för sig gjorde Centralnämnden i Sund rätt som makulerade röstsedlarna. Fast litet förargligt är det ju för dem som förhandsröstat och får se sin åsikt makulerad!

Nu väntar vi på landskapsregeringens tillkännagivande till lagtinget om hur  de har tänkt att kommunkartan skall se ut framöver. Med den knappa majoritetens hjälp trumfar de igenom sina åsikter, och  lagtingsvalet nästa höst avgör om de gjort rätt eller fel att inte lyssna på ålänningarnas röst.

TA INTEGRATIONSPROCESSEN PÅ ALLVAR

Häromsistens skrev jag en insändare där jag ifrågasatte om alla kvinnor är lika mycket värda, med tanke på de i mitt tycke låga straffen som utdömdes för misshandel och våldtäkt i partnerskap, och där de inblandade var av utomeuropeisk härkomst.

Nya Åland tog (förtjänstfullt) in min insändare, medan Ålandstidningen avböjde med en något luddig förklaring om att den var utpekande (??), och därför var emot deras policy att publicera.

Jag funderade länge på vari skillnaden på tidningarnas policy låg, och varför. Men som vanligt är låg sanningen mycket närmare än man kan tro. Chefredaktören på Ålandstidningen är en man, och på Nya Åland en kvinna. "Debattredaktören" på Ålandstidningen är en man, och på Nya Åland  en kvinna. Då är det ganska lätt att förstå vari skillnaden ligger. I den ena tidningen är det utpekande att framhålla att mäns våldsbrott mot kvinnor inte prioriteras lika högt av domstolsväsendet. I den andra tidningen kanske man ifrågasätter domarna i lika hög grad som jag gör det.

Jag har också begärt av Ålandstidningens chefredaktör en kommentar om tidningens policy i dessa frågor,men han har inte velat svara på frågan, utan fört den vidare till den som har hand om debattsidan. Svaret från debattredaktören var på intet sätt upplysande. Jag hade förväntat mig att om jag skriver ett mail till chefredaktören, så får jag svar också hans svar på min fråga. Det är ändå han som har huvudansvaret för vad som skrivs i tidningen.

Alltså kan jag konstatera att ledarsidan på Ålandstidningen består av "gubbar" som inte har förstått att vi nu lever i ett samhälle där allt skall lyftas på bordet. Vi skall våga att öppet diskutera våldet i parförhållanden, och vi skall vara villiga att skrida till åtgärder mot detta. Även i de fall där andra än ålänningar är inblandade. Vi skall våga kräva ett bättre rättsskydd för kvinnor, och gamla unkna fördomar om vad som kan tillåtas och vad som är förbjudet, skall luftas och vädras ut.

Dessutom vill jag påpeka att i de fall där utomeuropéer är inblandade i brotten visar detta på att vi misslyckats i vår strävan att integrera dem i vårt samhälle, vilket jag ser som en stor brist, och där jag anser att politiker och andra involverade bör lägga ner mer tid och engagemang på att lösa problemet. Välkomnar vi människor från andra kulturer till Åland, bör vi också ge dem en rimlig chans att bli ålänningar. Det är oärligt både mot dem och mot oss att tro att det räcker med svenskundervisning, bostad och ett ekonomiskt stöd under "anpassningstiden". Det krävs i de flesta fall mycket engagemang av dem som har hand om integrationsprocessen, för att projektet skall slå väl ut. Det är dags att ta inflyttningen på allvar, och se till att den sköts på ett professionellt sätt. Detta i ett första steg att ge de inflyttade kvinnorna trygghet i sin vardag.

JAG HAR VÄNTAT LÄNGE NOG PÅ EN FÖRÄNDRING

Ålands Feministparaply anser  i en insändare att jag bara anklagar dem för att inte göra något för utsatta kvinnor, och att jag hackar på dem, vilket enligt dem är en vanlig strategi mot kvinnor och jämställdhetsarbete. Men, bästa medsystrar. Det räcker inte med att sitta på möten och diskutera kvinnors utsatthet, eller tillsätta kommittéer som skall komma med förslag till förändringar. Det var ju inte heller det som startade upp #Metoo-rörelsen. Den startades upp av kvinnor som helt plötsligt fann att nu får det vara nog av trakasserier och sexuella påhopp i olika sammanhang. Den startades upp i helig ilska över situationen, en situation som aldrig tycktes bli bättre. Den startades upp av kvinnor som insåg att inga möten eller kommittéer i världen kunde förändra situationen. Och kvinnors heliga ilska gav resultat. Det blev en revolution.

Samma revolution måste nog till för att stoppa våldet i parförhållanden. Samma heliga ilska över att detta får ske dagligen, år ut och år in, utan att man kan förvänta sig något slut på misshandeln.  Om någon blir dömd för övergrepp så är oftast domarna så milda att det är mer löjligt och intetsägande än ett kännbart straff som skulle förhindra förövaren från att fortsättningsvis utsätta offret för en liknande behandling.   I synnerhet när man jämför med den brutalitet som förövaren har använt sig av mot offret, hans egen fru, fästmö eller käresta så måste man säga att åklagare, domare och nämndemän förmodligen aldrig blivit utsatta vare sig för våldtäkt eller misshandel i parförhållande, i så fall skulle nog domarna se annorlunda ut.

Man skulle tro att det är endast manliga åklagare, domare och nämndemän som har den här liberala inställningen till våldsbrott i parförhållanden, men så är icke fallet. Även kvinnor har av någon anledning svårt att fatta relevanta beslut i våldsbrottsfall. Är det den vanliga undfallenheten gentemot männen som gör sig gällande, eller vari ligger problemet? Jag har en känsla av att de tycker mer synd  om förövaren än om brottsoffret. Om de nu tycker något alls.

Jag har väntat länge nog på att omvärldens syn på våldsbrott i parförhållande skall förändras, men än ser jag ingen ljusning vid horisonten.