DEN TICKANDE BOMBEN

Vi 75-plussare som lever alltför länge, har fått ett nytt epitet. Vi är den tickande bomben. Ja, nog för att man brisera för mindre. I blind förlitan på Åsub:s undersökningar och prognoser har politiker och massmedia kommit fram till att om ca 20 år är Åland till största delen befolkat av vårdbehövande pensionärer, och att de i arbetsför ålder blir bara färre och färre. Hur man kommit fram till den prognosen berättar inte Åsub.

Jag tror inte på de här prognoserna. Man tar inte hänsyn  till att dagens pensionärer som lever upp i hög ålder blir friskare och rörligare. För ett antal år sedan var medellivslängden ca 70 år, och långt före det var man i behov av vård och omsorg. I dag är medellivslängden en bit över 80 år, och vi är i de flesta fall friska och krya och klarar oss själva upp till över 80-års åldern. Men det framgår inte av utredningarna och prognoserna. Dessutom kan vi räkna med att vi 1930-40-talister är den sista generationen som lever så länge på grund av alla cancersjukdomar som drabbar befolkningen, främst beroende på alla de cancerframkallande medel vi utsätts för i vårt dagliga liv. Kläder, mat, ja allt omkring oss är baserat på material där det ingår olika former av microplaster och olika  cancerframkallande ämnen.

Forskarna säger att om vi inte ändrar vår livsstil till att bli mer hälsosam än vad den är idag, så kommer medellivslängden att sjunka om ett antal år. Och hittills är det få av oss som vill avstå från något av detta livets goda, för nöjet att få tillbringa ett eller annat år till i en säng på ålderdomshemmet.

Men man blir så trött på allt det här gapande om "problemet med den åldrande befolkningen" och "åldersproblematikens tickande bomb". Nog har det i alla tider funnits åldringar. Det kan väl ändå inte vara någon nyhet, ens  för enfaldiga politiker och flåshurtiga tidningsredaktörer?  Det som är nytt är ju att synen på oss äldre blivit råare. Förr ansåg vi det naturligt att alla människor åldrades med tiden, och att de så småningom behövde hjälp och vård, vilket de också fick. I dag anses det nästan opassande att vi inte har vett att dö dagen efter vi blir pensionärer, och på det sättet efterskänka våra hopsparade, och icke uttagna,  pensionspengar till samhället, som kan använda dem på ett effektivare och trevligare sätt än att låta pensionärerna få njuta av sin pension på sin ålders höst i lugn och ro. Utan att  ha dåligt samvete för att de lever för länge och utnyttjar den pension de  till största delen inbetalt själva.

Saknas det ingen gräns för snikenheten bland dagens politiker och ledarskribenter?