NEDTYSTAD GRUPPVÅLDTÄKT

Jag läste på sociala medier att natten mellan den 10 och 11 augusti 2019 skedde den första anmälda gruppvåldtäkten någonsin på Åland. Offret var en åländsk kvinna, och förövarna tre utländska män.

Brottet är polisanmält, förövarna förhörda och frisläppta i väntan på svar från laboratorieanalyserna. Jag kan inte påminna mig om att de åländska tidningarna eller radion brytt sig om att rapportera om händelsen. Beror det på att en kvinnas heder är så litet värd, att det inte finns någon anledning att informera allmänheten om vad som hänt? Eller beror det på att gärningsmännen är utlänningar, och därför skall deras identitet skyddas? Vilketdera av frågorna som bär sanningen, är svårt att säga, men förmodligen ligger svaret någonstans mitt emellan.

Man skulle förvänta sig att feministrörelsen, eller HBTQ...aktivisterna  på Åland skulle reagera på fallet, men det verkar inte finnas inom deras intressesfär att engagera sig i våldtäkter på heterosexuella kvinnor. Inte heller den omtalade Metoo-rörelsen verkar vara på alerten här.

I väntan på en eventuell rättegång går de här männen lösa och lediga, och har alla möjligheter att uppsöka nya offer för sina sexuella behov, och vi kvinnor vet inte vilka de är, och har därför ingen möjlighet att skydda oss för eventuella övergrepp.

Så ser verkligheten ut för kvinnorna i dagens samhälle på Åland.

LANDSKAPSREGERINGENS TILLÄGGSBUDGET

I dagarna har landskapsregeringen lämnat sin tilläggsbudget till lagtinget. Där föreslår man ett belopp avsett för tarmscreening för personer mellan 60 - 74 år. Varför denna åldersbegränsning uppåt förstår jag inte anledningen till. Jag känner flera personer som har fått tarmcancer i 80-års åldern. Det är bra att problemet uppmärksammas och att man avsätter pengar för detta, men det finns ingen anledning att ha en åldersgräns uppåt för den här undersökningen. Det blir kanske ganska kostsamt (och arbetsdrygt för sjukhuset) de första åren, men sedan räcker det ju med en undersökning vart tredje år, om inget alarmerande upptäcks. Och så många nya 60-åringar som skall undersökas blir det ju inte årligen.

Vi ser mer och mer av den här typen av ålderdiskriminering inom vården. De äldre har minsann ingen gräddfil till undersökningar inom ÅHS, och inte heller den privata vården lägger ner särdeles stor omsorg på undersökningar och behandlingar av äldre patienter. Nej, de får oftast höra att med deras sjukdomshistoria och ålder så är krämporna ett naturligt steg i utvecklingen.

Man glömmer bort att om de äldre får en god vård, så klarar de sig längre i det egna hemmet, och belastar inte sjukvården och samhället på så sätt som oftast avses när man talar om "problemet med en åldrande befolkningen".  Skulle berörda politiker och sjukvårdspersonal ta till sig den sanningen så skulle mycket vara vunnet i kampen för en värdig och hälsosam ålderdom.