LR LEKER SVÄLTA RÄV MED KOMMUNERNA

Hur länge skall LRs lek med kommunernas ekonomi få fortgå? I Saltvik tvingas vi att höja skatten i år igen, på grund av att LR undan för undan skär ner på l-andelarna till kommunerna för de lagstadgade uppgifter som LR ålagt kommuner att sköta.

I Riket får kommunerna utökade statsandelar för de nya uppgifter som staten påför kommuner. Så inte här. Anledningen är inte svår att finna . Anledningen är att LR försöker tvinga kommunerna  till samgående på grund av att de, på grund av ekonomiska skäl, inte längre klarar av ta hand om den lagstadgade service till kommuninvånarna. Det är ett fult spel LR bedriver. Aldrig tidigare har Åland haft en landskapsregeringen som så systematiskt försökt att tvinga kommuner till eftergifter genom att dra in lagstadgat ekonomiskt stöd för att upprätthålla service som är pålagd av LR.

Dessutom har kommunerna ännu inte fått besked om vad som gäller angående l-andelarna nästa år, utan här har kommunerna fått famla i blindo när det gällt att göra upp sin budget. Det är en skrämmande utveckling vi går till mötes. VI får verkligen hoppas att nästa års val ger en oss en annan politisk karta än den vi har idag,  så att lugnet kan återställas i kommunerna , och att den arbetsro som behövs för ett gott kommunalt arbete, skall återkomma. För det är inte bara kommunpolitikerna som utsätts för detta spel, utan det drabbar även dem som arbetar i kommunerna.

En kommunreform som varken är nödvändig eller önskvärd, har förmörkat himlen alldeles för länge, så vi får hoppas att rikets president avslutar den historien. Här finns arbetsuppgifter nog inom den kommunala sektorn, utan att man dessutom skall behöva planera för ett samgående  som ingen vill ha. De kommuner som önskar sammangå med annan kommun har fritt fram att göra det enligt nuvarande lagstiftning. Låt det så förbli. Använd istället tiden till att få ett KST som fungerar för alla parter. KST skulle varit ibruktaget redan, om inte arbetet stoppats upp av LR. Då var det inte så noga med hur utsatta barn hade det, när LR tog beslutet att skjuta upp KST. Nu påstår man att det är för att utsatta barn skall få det tryggare och bättre , därför behövs en kommunreform.

Det verkar inte som nuvarande landskapsregering har klart för sig vad man sysslar med. Utsatta barn skall inte användas som ett slagträ  i debatten när man vill ha sin vilja igenom med våld. Detta är nog det sämsta argument som LR har kommit med när det gäller kommunreformdebatten

VI MÅSTE VÅGA TALA OM SANNINGEN

Genom den ökade inflyttningen från länder med en annan kultur än vår, så tycks vi även fått ett förändrat sätt att se på våld, främst mot kvinnor. Det ser man bland annat i att det inte är politiskt korrekt att massmedia berättar om från vilket land, eller vilken världsdel, som förövaren kommer, eller namnet på personen i fråga. Vi skall förledas att tro att det ökade våldet mot kvinnor här främst handlar om att inhemska män alltid varit våldsamma, och att attityden  mot att berätta om deras dåd har förändrats så att man nu talar om dem öppet, vilket man inte tidigare gjorde.

Jag förstår inte varför det är så viktigt att vi skall förledas att tro på detta. Alla undersökningar som gjorts, bland annat av polismyndigheterna själva, visar att med den ökade invandringen så följer också ökat våld mot kvinnor.

Metoo-rörelsen har varit en ögonöppnare, i synnerhet för männen. Vi kvinnor har ju nog minsann känt till problemen, vi fick tidigt lära oss vad som gällde. Alla visste, men teg, men till sist fick någon nog, och teg inte längre. Så blir det nog också med att försöka tiga ihjäl sanningen i detta fall.

Vi måste våga se sanningen, och tala om den. Endast då  kan vi behålla vår trovärdighet som ett västerländskt modernt och demokratiskt samhälle. Vi vet att de flesta som söker sig hit, och vill ha asyl, kommer från länder där ingen demokrati råder, och där kvinnor  inte betraktas som likvärdiga människor.  Och blir behandlade därefter.  Sådant kan den nyblivne Nobels fredspristagare doktor Denis  Mukwege från Kongo berätta mycket om. Han som vigt sitt liv åt att som läkare ta hand om och försöka läka och hela av tortyrliknande våldtäkter söndertrasade kvinnor, och ja, i vissa fall barn. Likaså den andra fredspristagaren Nadia Murad från Irak, som berättar om den våldtäktstortyr som hon och många andra kvinnor utsatts och utsätts för i IS fångläger.

Varför vill man försöka få oss att tro, att män från länder som behandlar kvinnor så grymt, över en natt förändrar sin inställning, när de söker asyl i vårt land?

Om inte massmedia vill berätta sanningen, och tiger ihjäl dem som berättar, hur skall vi då få en bra diskussion om invandingen och dess konsekvenser? OM alla som försöker berätta fryses ut och rasistförklaras, hur skall vi då få en saklig debatt. Om politikerna fortsättningsvis står i sina talarstolar och underhåller oss med floskler om behovet av att fler invandrare behövs i arbetslivet, när vi vet att flera av dem som kommer hit är analfabeter eller i icke arbetsför ålder längre, hur vi då kunna känna annat än politikerförakt?

Vi har en ganska stor invandring av välutbildade och kunniga människor, men de kommer inte som asylsökande. De har sökt och fått välkvalificerade arbeten i våra företag.  De har pass och arbetstillstånd och de har sina familjer med. De flesta  har kommit för att stanna och bosätta sig här. Den invandringen har pågått i många år, och den är vi i behov av. Låt oss nöja oss med att ta hand om dem, och ge dem den hjälp de eventuellt är i behov av för sin anpassning i vårt samhälle. De arbetar och betalar skatt, och utan skatteintäkter klarar sig inte vårt samhälle. Det bör alla inse.

NÄR FÅR PENSIONÄRERNA LÖNEFÖRHÖJNING?

Jag har varit pensionär i snart 20 år, och under den tiden har löneförhöjningarna uteblivit, år efter år. Andra grupper i samhället, löntagarna, får sina löner justerade i samband med löneförhandlingarna som sker med jämna mellanrum. I och med detta stiger också mat, hyror, mediciner, läkarkostnader med mera, med flera procent,  och vi pensionärer får acceptera detta, och noterar att vår pension räcker mindre och mindre. Som mest har jag fått en ökning på min pension med 0,58% ett år. Ett annat år sänktes  i stället pensionen med hänvisning till att inflationen inte ökat. Men de facto stiger kostnaderna för mig och min familj med mer än 0,58% per år.

När jag gick i pension år 2000 så hade jag en ganska bra pension, som räckte till för mina utgifter. Det gör den inte i dag, och någon "guldkant" på tillvaron är inte längre att tala om. För oss kvinnor, som spenderat ett antal år på att ta hand om småbarn och familj, gäller det ha haft förstånd nog att skaffa sig en man som haft goda inkomster, och därmed får en hyfsad pension som han kan försörja en hustru på. Så jämlikhet, vart tog du vägen?

Tacka vet jag män av den gamla stammen, med den gammalmodiga, men ack så nödvändiga, åsikten att en man bör kunna försörja sin hustru.

Det gäller att vända både på cent och euro för att få dem att räcka så långt som möjligt.  Det här är vardagen för många pensionärer. Vi kan inte förvänta oss några förbättringar av vår ekonomiska situation längre. Vi får lov att lära oss leva snålt och sparsamt. Långt under EU.s fattigdomsgräns.

Men det här förstår inte dagens unga, som har (i våra ögon) fantastiska inkomster, men ändå klagar. De talar ofta om att :" Det är så billigt, kostar bar 50 euro", för saker som i mina ögon är jättedyra, kanske smycken eller smink eller hälsoprodukter. Och tack vare sina hyfsade löner kommer de också i framtiden att få hyfsade pensioner.  Och har dom vett att inte leva så länge (som vi gör) så kommer de att klara sig bra på sin pension.

VI MÅSTE  VÅGA TALA OM SANNINGEN

Genom den ökade inflyttningen från länder med en annan kultur än vår, så tycks vi även få ett förändrat sätt att se på våld, främst mot kvinnor. Det ser man bland annat i att det inte är politiskt korrekt att massmedia  berättar om från vilket land, eller världsdel, som förövaren kommer, eller namnet på personen i fråga. Vi skall förledas att tro att det ökade våldet mot kvinnor här främst handlar om att inhemska män  alltid har varit våldsamma, och att attityden mot att berätta om dessa dåd har förändrats så att man nu talar om dem öppet, vilket man inte tidigare gjorde.

Jag förstår inte varför det är så viktigt för massmedia ( och politiker) att försöka förleda oss att tro att det är så. Alla undersökningar som gjorts, bland annat av polismyndigheterna själva, visar att med den ökade invandringen så följer också ökat våld mot kvinnor.

Metoo-rörelsen har varit en ögonöppnare, i synnerhet för männen. Vi kvinnor har ju nog minsann känt till problemen, vi fick tidigt lära oss vad som gällde. Alla visste, men teg, men till sist fick någon nog, och teg inte längre. Så blir det nog också  med att försöka tiga ihjäl sanningen i detta fall.

Vi måste våga se sanningen, och tala om den. Endast då kan vi behålla vår trovärdighet som ett västerländskt modernt och demokratiskt samhälle. Vi vet att de flesta som söker sig hit, och vill ha asyl, kommer från länder där ingen demokrati råder, och där kvinnor inte betraktas som likvärdiga människor. Och blir behandlade därefter. Sådant kan den nyblivne Nobels fredspristagare doktor Denis Mukwege från Kongo berätta mycket om. Han som vigt sitt liv åt att som läkare ta han om försöka läka och hela  av tortyrliknande våldtäkter söndertrasade kvinnor, och ja, i vissa fall barn. Likaså den anda fredspristagaren Nadia Murad, Irak, som berättar om den våldtäktstortyr som hon och många andra kvinnor utsatts och utsätts för i IS fångläger.

Varför vill ni försöka få oss att tro, att män ifrån länder som behandlar kvinnor så grymt, över en natt förändrar sin inställning, när de söker asyl i vårt land?

Om inte  massmedia vågar berätta sanningen, och tiger ihjäl dem som berättar, hur skall vi då få en bra diskussion om invandringen och dess konsekvenser? Om alla som försöker berätta, fryses ut eller rasistförklaras, hur skall vi då kunna få en saklig debatt? Om politikerna fortsättningsvis står i sina talarstolar och underhåller oss med floskler om behovet av att fler invandrare behövs i arbetslivet, när vi vet att flera av de som kommer hit är analfabeter eller i icke arbetsför ålder längre? Hur skall vi då kunna känna annat än politikerförakt?

Vi har en ganska stor invandring av kunniga och välutbildade människor, men de kommer inte hit som asylsökande. De har sökt, och fått välkvalificerade arbeten i våra företag. De har pass och arbetstillstånd och de har sina familjer med. De flesta av dem har kommit för att stanna och bosätta sig här. Den invandringen har vi haft i många år, och är vi i behov av. Låt oss nöja oss med att ta hand om dem, och ge dem den hjälp de eventuellt är i behov av för att komma tillrätta i vårt samhälle. De arbetar och betalar skatt, och utan skatteintäkter klarar sig inte vårt samhälle, de bör alla veta och inse.

Jag ser nu fram emot en saklig diskussion om invandringen och dess betydelse för det åländska samhället.

DEN TICKANDE BOMBEN

Vi 75-plussare som lever alltför länge, har fått ett nytt epitet. Vi är den tickande bomben. Ja, nog för att man brisera för mindre. I blind förlitan på Åsub:s undersökningar och prognoser har politiker och massmedia kommit fram till att om ca 20 år är Åland till största delen befolkat av vårdbehövande pensionärer, och att de i arbetsför ålder blir bara färre och färre. Hur man kommit fram till den prognosen berättar inte Åsub.

Jag tror inte på de här prognoserna. Man tar inte hänsyn  till att dagens pensionärer som lever upp i hög ålder blir friskare och rörligare. För ett antal år sedan var medellivslängden ca 70 år, och långt före det var man i behov av vård och omsorg. I dag är medellivslängden en bit över 80 år, och vi är i de flesta fall friska och krya och klarar oss själva upp till över 80-års åldern. Men det framgår inte av utredningarna och prognoserna. Dessutom kan vi räkna med att vi 1930-40-talister är den sista generationen som lever så länge på grund av alla cancersjukdomar som drabbar befolkningen, främst beroende på alla de cancerframkallande medel vi utsätts för i vårt dagliga liv. Kläder, mat, ja allt omkring oss är baserat på material där det ingår olika former av microplaster och olika  cancerframkallande ämnen.

Forskarna säger att om vi inte ändrar vår livsstil till att bli mer hälsosam än vad den är idag, så kommer medellivslängden att sjunka om ett antal år. Och hittills är det få av oss som vill avstå från något av detta livets goda, för nöjet att få tillbringa ett eller annat år till i en säng på ålderdomshemmet.

Men man blir så trött på allt det här gapande om "problemet med den åldrande befolkningen" och "åldersproblematikens tickande bomb". Nog har det i alla tider funnits åldringar. Det kan väl ändå inte vara någon nyhet, ens  för enfaldiga politiker och flåshurtiga tidningsredaktörer?  Det som är nytt är ju att synen på oss äldre blivit råare. Förr ansåg vi det naturligt att alla människor åldrades med tiden, och att de så småningom behövde hjälp och vård, vilket de också fick. I dag anses det nästan opassande att vi inte har vett att dö dagen efter vi blir pensionärer, och på det sättet efterskänka våra hopsparade, och icke uttagna,  pensionspengar till samhället, som kan använda dem på ett effektivare och trevligare sätt än att låta pensionärerna få njuta av sin pension på sin ålders höst i lugn och ro. Utan att  ha dåligt samvete för att de lever för länge och utnyttjar den pension de  till största delen inbetalt själva.

Saknas det ingen gräns för snikenheten bland dagens politiker och ledarskribenter?

KOMMUNSAMMANSLAGNINGAR MED TVÅNG

Landskapsregeringen har bestämt sig. Den åländska kommunstrukturen skall förändras , och det skall ske med tvång, i det fall att kommunerna inte frivilligt besluter sig för att gå samman. I framtiden skall Åland bestå av fyra kommuner, punkt slut.

Man ser här en ny era i landskapets historia. Tidigare, och även nu, beklagar man sig över finska regeringens avsaknad av lyhördhet gällande  ålänningarnas behov av förändringar i den nya självstyrelselagen. Men man kan fråga sig om Ålands landskapsregering är mer lyhörd för vad ålänningarna tycker, eller inte tycker. Trots att majoriteten av väljarna i de kommuner som fick tillfälle att omrösta om en ny kommunindelning, ansåg att ingen förändring skulle ske, har inte landskapsregeringen lyssnat till folkviljan. Man anser sig veta bäst. Nu har vi bara att sätta vår tilltro till att HD och presidenten sätter tummen ner för den nya tvångslagen, som inte är i enlighet med Finlands grundlag. Och därmed sätter punkt för kommunsammanslagningstanken, åtminstone tillfälligt.

Och om tvångslagen går igenom nålsögat, så kommer ett antal kommuner inte att finna sig i att med tvång införlivas i en annan gemenskap, utan här kommer nog ett antal kommunfullmäktige att besvära sig till högsta instans för att bekräfta rättigheten att i enlighet med grundlagen själva bestämma över kommunens gränser.  Så allt är nog inte så enkelt genomfört som landskapsregeringen hoppas på.

Många tror att kommunsammanslagningstanken kommer att bli en stor fråga i nästa val.  Kanske det inte blir så. I bästa fall har lagen förfallit, och alltsammans börjar om igen. Eller annars kommer de kommuner som önskar gå samman, redan påbörjat detta arbete, och de kommuner som önskar en annan lösning, kommer att fortsätta att arbeta för detta.

Massmedia har med intresse följt med debatten, och kräver samtidigt att de som önskar fortsätta som hittills, med att utveckla samarbetet över kommungränserna, skall ge klara besked om hur framtiden kommer att se ut. Tyvärr finns ingen tillförlitlig kristallkula att tillgå som kan i detalj berätta om hur den framtida kommunstrukturen med vidhängande problem, kommer att utvecklas. Lika litet som landskapsregeringen kan berätta om hur Åland med fyra kommuner kommer att te sig om 20 år, lika litet kan oppositionen sia om hur framtiden kommer att gestalta sig år 2040 för den åländska befolkningen.

Men klaga på befolkningskurvans utveckling gör både politiker och massmedia! Samtidigt utnyttjar man inte  den åldrande befolkningens kunskaper och förmågor. Alla som är 85 år är inte i behov av vård. Många klarar sig själva upp i hög ålder, samtidigt som vi ser hur många som är födda "efter kriget" dör i cancer och andra sjukdomar. Att sia om hur befolkningskurvan kommer att se ut om 20 år, med nuvarande (ganska höga) dödlighet i olika sjukdomar, är ganska vanskligt. ÅSUB kan nog göra statistik och beräkningar på trender i befolkningsutvecklingen, men någon Gud som bestämmer över liv och död är ÅSUB verkligen inte.

EN PLATS I EU PARLAMENTET

Nu har statsministern öppnat diskussionen om en åländsk plats i Eu-parlamentet. Frågan har stötts och blötts ända sedan intåget i Eu, och ansetts som viktig ur parlamentarisk synpunkt för Åland. Frågan är vad den egentligen skulle betyda i praktiken? Utökade kostnader? Ja. Större inflytande i Eu? Knappast. Högre status, internationellt sett? Nej. Bättre förhållande till Finland? Nej. Större självkänsla för ålänningarna? Ja.

Är det då värt att strida för en plats som ger ålänningarna utökade utgifter från den lilla skattekakan vi har, på bekostnad av inbesparingar inom andra viktigare områden,  mot att vi kan öka vår självkänsla och blåsa upp oss över att vara "äkta" medlemmar i Eu, med en plats (av ca 700 parlamentariker) i solen, och i det bestämmande Eu-parlamentet.  Vi får varken högre status internationellt sett, eller större inflytande i Eu, men förmodligen försämras våra relationer till Finland ytterligare, då finländska politiker inte anser att en Finländsk region med 30.000 invånare är berättigad till en sådan fördel som det innebär att ålänningarna sinsemellan få fördela denna parlamentsplats. Finländska politiker anser att   Åland har tillförsäkrats en plats i riksdagen, och enligt finländska politikers åsikt räcker detta mer än väl till för en region med 30.000 invånare. Att ytterligare ge Åland en plats i Eu-parlamentet strider mot Finlands syn på demokratiska och rättvisa fördelningsprinciper!

Men när har nu förnuftet fått segra när storhetsvansinnet slår på trumman! För vissa politiker är denna parlamentsplats så åtråvärd, att inga kostnader eller andra förluster i världen kan hindra deras storhetsdrömmar om att få vara den första ålänningen med säte i Bryssel. I stället borde man ställa en eventuell parlamentsplats mot en justering av avräkningssumman till Åland. Vi avstår på krav på en parlamentsplats mot att klumpsumman justeras till dagens nivå. Men  att förhandlingarna med Finland handlar både om ett givande och ett tagande är nog en ganska främmande idé för dagens åländska politiker. Och därför har vi också de problem vi har idag, med svårigheterna att nå enighet vid förhandlingarna med den finska statsmakten.

MEDIS , EN SNART SVUNNEN EPOK

Genom ändringen av landskapsandelsystemet har landskapsregeringen skapat oreda för Medis. Man har minskat andelarna med två tredjedelar, från drygt 283.000 år 2017 till ca 102.000 euro år 2018. Utöver detta betalar Mariehamns stad, som är huvudman för Medis, förra året ca 433.000 euro och kommunerna 349.000 euro till medisverksamheten. Utöver detta deltog ca 6.000 kursdeltagare med ca 200.000 i kursavgifter.

Landskapsregeringen skyller det hela på en miss i lagstiftningen. Men borde inte en konsekvensbedömning av lagens verkningar på olika områden ha gjorts, innan man fastställde lagen. Minister Perämaa säger till Ålands Radio att det är kommunernas sak att understöda Medis om man vill ha verksamheten kvar. Men har inte landskapsregeringen något som helst ansvar gällande en verksamhet som i fråga om kultur, hälsa , utbildning , trivsel och social samvaro ger så mycket positiva effekter för det åländska samhället?

I fråga om den omdebatterade kommunstrukturförändringen säger landskapsregeringen att man strävar till trygghet och likvärdig behandling för alla Ålands invånare. Det rimmar illa med verkligheten där man drar ner landskapsandelarna till kommunerna, samtidigt som man lägger på kommunerna ytterligare kostnader för att upprätthålla en god service till kommuninvånarna.  Den service som  Medis verksamhet står för.

Landskapsregeringen säger sig också jobba med frågan, och strävar till en lagändring som i framtiden skall rädda Medis verksamhet. Men lagändringar tar tid, och före lagen kan träda i kraft, har Medis kassa sinat så till den milda grad att en nedläggning hotar. Det är inte så lätt att minska kursutbudet som landskapsregeringen tror. Många av lärarna är heltidsanställda, och sägs de upp, så söker de nya jobb, och är inte tillgängliga den dag kursutbudet eventuellt kan utökas.

Landskapsregeringen har aldrig betalt för Medis kostnader enligt gällande lag, som säger att vi på Åland skall ha "ersättningar enligt enahanda grunder " som man har i riket. Staten betalar drygt 55% av de godkända kostnaderna för Medborgarinstituten i riket. Sådana summor har Ålands landskapsregering aldrig betalat för Medis på Åland, så jag hoppas nu att när man öppnar lagboken för en förändring , så skall man från landskapsregeringens sida beakta vad grundlagen säger, och skriva en lag för ersättning av Medis kostnader i enlighet med denna.

DEN ÅRSRIKA BEFOLKNINGEN

Nu för tiden skall man inte tala om "den äldre generationen", eller "den åldrande befolkningen", eller "dom gamla". Nej, nu skall man i stället benämnas "den årsrika befolkningen".

Det sägs att det är ett mera positivt laddat ord, när man kalla årsrik, i stället för ålderstigen. För mig kan det kvitta. Så länge som äldre diskrimineras inom kort sagt alla kategorier i samhället, spelar det ingen roll om benämningen av personen i fråga är positiv eller negativ.

Vi är ju inte bara årsrika. Vi är också kunskapsrika och erfarenhetsrika. Vi har varit med om det mesta i livet. Vi har fött barn, fostrat dem (oftast utan hjälp av högutbildade barnträdgårdslärare) , läst läxor med dem, klätt och matat dem. Och nu när de är vuxna gör vi ofta samma sak med deras barn, om vi har tillfälle till det. Vi kan förmedla en ovärderlig del av vetande till den som rätt förstår att utnyttja denna, oftast alltid gratis, kunskapsbank.

I arbetslivet återfinns vi ofta, trots att vi ibland är mycket årsrika, för vem ringer man till när man akut behöver en vikarie inom sjukvård, hälsovård, barnavård, skolväsende, åldringsvård, affärer med mera. Ja, naturligtvis ringer man till den som man vet att alltid ställer upp: Till den årsrika, som känner sitt ansvar och ställer upp om det bara är möjligt.

Kort sagt. Utan oss årsrika skulle samhället stanna upp. Det är vi som med våra erfarenheter och kunskaper förmår hålla samhället rullande. Jag känner personer som drygt 80 år gamla fortsättningsvis är de som ställer upp och hjälper till när det krisar inom deras respektive kunskaps- och arbetsområden, som de ännu till fullo behärskar !

Men det är inte den här bilden av de årsrika  som förmedlas till omvärlden  av massmedia och politiker. Nej, i stället trumfas det ut att vi är ett problem. Vi kostar pengar. Mycket pengar. Att också barn och unga kostar pengar är det inte något som man talar om. Att daghem och skolor kostar pengar är en naturlig del av samhällsutvecklingen, och inget att bekymra sig över. Men se den åldrande befolkningsspiralen, den är ett problem av stora mått. Vi blir ju bara äldre och äldre, och kostar mer och mer.  Att vi är friska och arbetsföra upp i hög ålder, och därtill tillför samhället "nytta" på  många olika sätt, är heller inget man ordar om. Men jag skulle gärna se att man gjorde en utredning/jämförelse mellan vad ett barn i genomsnitt kostar samhället innan det är moget att ta ansvar för sitt eget liv, och vad en pensionär i genomsnitt  kostar under sina sista levnadsår. Jag är ganska säker på att den årsrika är betydligt billigare i drift än vad barnet är.

MARIEHAMN BLIR EN SOVSTAD TILL JOMALA?

Mariehamn blir mer och mer sidsteppad av Jomala. I Maxingeområdet byggs för fullt, ny affärslokaler så långt ögat ser, och Fågelberget får fler och fler nya invånare. Likaså pågår nybyggnation på Solberget, trots avsaknad av affärer eller att inte ens en liten kiosk finns på området.

Men vad händer i Mariehamn? Nu senast kan jag läsa i tidningen att man planerar att bygga ett parkeringshus ovanpå en bensinmack vid Östra utfarten. Gott så, kan ju ge litet extra inkomster för bensinförsäljning, men resten då? Affärerna flyttar ut till Maxinge, och innanför stadsgränsen finns snart bara kontor och några krogar och matställen. I södra Mariehamn byggs ännu en hel del bostäder, men de är nog inte  avsedda för pensionärer, dels med tanke på de höga priserna, och dels på grund av de långa avstånden till "närservice".

I innerstan försöker några få enträgna entreprenörer få till stånd nybyggnation av bostäder, vilket möts av ett kompakt motstånd från majoriteten av det etablerade politiska grupperna i stadsfullmäktige, samt av tjänstemännen i ledande ställning i staden. Men å andra sidan finns inte längre så stor anledning att vilja flytta till Mariehamn, då det snart bara finns ett bibliotek och några apotek kvar i innerstan. Resten av servicen finns i Jomala.

Nej, Mariehamn kan numera betecknas "sovstad" i stället för "småstad". Av småstadskaraktären med en idyllisk blandning av gamla småhus och modernare byggnader, och små butiker att shoppa i, finns inget längre kvar. De gamla husen är rivna, och affärerna har lagts ner, eller flyttat ut till Maxinge. Är det så här som genuina Mariehamnare har tänkt sig att deras stad skall se ut, eller varför har de inte satt stopp för länge sedan, genom att rösta in politiker med sinne både för samhällsutveckling och hur man bibehåller en stads karaktär av småstad, utan att förstöra idyllen?

KOMMUNOMRÖSTNINGEN

Ja så har vi då för första gången fått delta i en kommunomröstning på Åland. Jag anser att man kunde ha omröstningar oftare i kommunerna om olika frågor. I Schweitz till exempel har de ju ofta folkomröstningar om frågor som de anser att är viktiga för befolkningen att uttala sin åsikt om.

Att sedan valdeltagandet var lågt, är ju tråkigt. För min del tror jag att det främst beror på att invånarna generellt sett har det bra på Åland. Man har ingen större anledning att bry sig, varken om vem som blir Finlands president, eller om det är fler eller färre kommuner. Skulle vi leva i ett samhälle med stora motsättningar mellan befolkningsgrupper, och där regeringen skulle uppträda despotiskt, och människor skulle uppleva diskriminering , så tror jag att också fler skulle vilja ha en förändring, och därmed skulle de också utnyttja sin rösträtt i valen.

Av de som röstade om kommunsammanslagningarnas vara eller icke vara så var de flesta positiva till att den egna kommunen skulle fortsätta som nu. Vad Sundsborna anser vet vi inte riktigt, på grund av en miss i distributionen av valmaterialet till de röstande. Nu är det ju förargligt att så skedde, men i och för sig ingen katastrof, då Sundsborna får rösta igen i april i år, om förslaget till avtalet om kommunsammanslagningen med Finström. Men då är det allvar, och då gäller det att kommunkansliets personal känner till vad som gäller! Å andra sidan hade man kunnat gå igenom kommunens diarium över utgående post, och på så sätt säkerställt vilka som erhållit röstsedlar för förhandsröstning! Men det hade ju inte följt lagens bestämmelser, så i och för sig gjorde Centralnämnden i Sund rätt som makulerade röstsedlarna. Fast litet förargligt är det ju för dem som förhandsröstat och får se sin åsikt makulerad!

Nu väntar vi på landskapsregeringens tillkännagivande till lagtinget om hur  de har tänkt att kommunkartan skall se ut framöver. Med den knappa majoritetens hjälp trumfar de igenom sina åsikter, och  lagtingsvalet nästa höst avgör om de gjort rätt eller fel att inte lyssna på ålänningarnas röst.

TA INTEGRATIONSPROCESSEN PÅ ALLVAR

Häromsistens skrev jag en insändare där jag ifrågasatte om alla kvinnor är lika mycket värda, med tanke på de i mitt tycke låga straffen som utdömdes för misshandel och våldtäkt i partnerskap, och där de inblandade var av utomeuropeisk härkomst.

Nya Åland tog (förtjänstfullt) in min insändare, medan Ålandstidningen avböjde med en något luddig förklaring om att den var utpekande (??), och därför var emot deras policy att publicera.

Jag funderade länge på vari skillnaden på tidningarnas policy låg, och varför. Men som vanligt är låg sanningen mycket närmare än man kan tro. Chefredaktören på Ålandstidningen är en man, och på Nya Åland en kvinna. "Debattredaktören" på Ålandstidningen är en man, och på Nya Åland  en kvinna. Då är det ganska lätt att förstå vari skillnaden ligger. I den ena tidningen är det utpekande att framhålla att mäns våldsbrott mot kvinnor inte prioriteras lika högt av domstolsväsendet. I den andra tidningen kanske man ifrågasätter domarna i lika hög grad som jag gör det.

Jag har också begärt av Ålandstidningens chefredaktör en kommentar om tidningens policy i dessa frågor,men han har inte velat svara på frågan, utan fört den vidare till den som har hand om debattsidan. Svaret från debattredaktören var på intet sätt upplysande. Jag hade förväntat mig att om jag skriver ett mail till chefredaktören, så får jag svar också hans svar på min fråga. Det är ändå han som har huvudansvaret för vad som skrivs i tidningen.

Alltså kan jag konstatera att ledarsidan på Ålandstidningen består av "gubbar" som inte har förstått att vi nu lever i ett samhälle där allt skall lyftas på bordet. Vi skall våga att öppet diskutera våldet i parförhållanden, och vi skall vara villiga att skrida till åtgärder mot detta. Även i de fall där andra än ålänningar är inblandade. Vi skall våga kräva ett bättre rättsskydd för kvinnor, och gamla unkna fördomar om vad som kan tillåtas och vad som är förbjudet, skall luftas och vädras ut.

Dessutom vill jag påpeka att i de fall där utomeuropéer är inblandade i brotten visar detta på att vi misslyckats i vår strävan att integrera dem i vårt samhälle, vilket jag ser som en stor brist, och där jag anser att politiker och andra involverade bör lägga ner mer tid och engagemang på att lösa problemet. Välkomnar vi människor från andra kulturer till Åland, bör vi också ge dem en rimlig chans att bli ålänningar. Det är oärligt både mot dem och mot oss att tro att det räcker med svenskundervisning, bostad och ett ekonomiskt stöd under "anpassningstiden". Det krävs i de flesta fall mycket engagemang av dem som har hand om integrationsprocessen, för att projektet skall slå väl ut. Det är dags att ta inflyttningen på allvar, och se till att den sköts på ett professionellt sätt. Detta i ett första steg att ge de inflyttade kvinnorna trygghet i sin vardag.

JAG HAR VÄNTAT LÄNGE NOG PÅ EN FÖRÄNDRING

Ålands Feministparaply anser  i en insändare att jag bara anklagar dem för att inte göra något för utsatta kvinnor, och att jag hackar på dem, vilket enligt dem är en vanlig strategi mot kvinnor och jämställdhetsarbete. Men, bästa medsystrar. Det räcker inte med att sitta på möten och diskutera kvinnors utsatthet, eller tillsätta kommittéer som skall komma med förslag till förändringar. Det var ju inte heller det som startade upp #Metoo-rörelsen. Den startades upp av kvinnor som helt plötsligt fann att nu får det vara nog av trakasserier och sexuella påhopp i olika sammanhang. Den startades upp i helig ilska över situationen, en situation som aldrig tycktes bli bättre. Den startades upp av kvinnor som insåg att inga möten eller kommittéer i världen kunde förändra situationen. Och kvinnors heliga ilska gav resultat. Det blev en revolution.

Samma revolution måste nog till för att stoppa våldet i parförhållanden. Samma heliga ilska över att detta får ske dagligen, år ut och år in, utan att man kan förvänta sig något slut på misshandeln.  Om någon blir dömd för övergrepp så är oftast domarna så milda att det är mer löjligt och intetsägande än ett kännbart straff som skulle förhindra förövaren från att fortsättningsvis utsätta offret för en liknande behandling.   I synnerhet när man jämför med den brutalitet som förövaren har använt sig av mot offret, hans egen fru, fästmö eller käresta så måste man säga att åklagare, domare och nämndemän förmodligen aldrig blivit utsatta vare sig för våldtäkt eller misshandel i parförhållande, i så fall skulle nog domarna se annorlunda ut.

Man skulle tro att det är endast manliga åklagare, domare och nämndemän som har den här liberala inställningen till våldsbrott i parförhållanden, men så är icke fallet. Även kvinnor har av någon anledning svårt att fatta relevanta beslut i våldsbrottsfall. Är det den vanliga undfallenheten gentemot männen som gör sig gällande, eller vari ligger problemet? Jag har en känsla av att de tycker mer synd  om förövaren än om brottsoffret. Om de nu tycker något alls.

Jag har väntat länge nog på att omvärldens syn på våldsbrott i parförhållande skall förändras, men än ser jag ingen ljusning vid horisonten.

VILKEN KVINNOSYN HAR ÅLANDSTIDNINGEN?

Föregående blogginlägg från den 18 januari hade jag sänt som insändare både till Ålandstidningen och Nya Åland. Nyan tog in artikeln utan diskussion, medan Ålandstidningen lät meddela att det i deras policy inte ingår att ta in insändare som pekar ut enskilda människor.

Då jag hävdade att man i Ålandstidning hade artiklar med liknande innehåll, där åländska män utpekades både med namn och bild, hänvisade tidningen till att detta gällde endast offentliga personer.

Men inte anser jag att jag i min debattartikel utpekade någon, varken med namn eller bild. Artikelns innehåll hade inte kunnat utformas på annat sätt, då min fråga gällde om systerskapet gäller alla kvinnor, eller endast vissa. Eftersom jag anser att alla människor har samma värde, oberoende av från vilket land de kommer, så framstår fortfarande frågan höljd i dunkel, om Ålandstidningen och jag har samma syn på den saken. I varje fall när det gäller kvinnor, och vem de blir misshandlade av.

Jag ställde också en fråga till chefredaktör Niclas Lampi om tidningens policy, men den har han inte brytt sig om att svara på, utan lät i stället en annan anställd på tidningen svara på min fråga. Svaret var intetsägande och luddigt. Men jag anser att om jag ställer en fråga till chefredaktören, så skall denne svara på frågan, och inte någon annan på tidningen. Så mycket respekt bör en skribent få. Dessutom önskar ju tidningen att vi skall skriva debattartiklar för att visa tidningens mångfald, men jag förstod nog inte att det bara är vissa saker man får skriva om, och att det är tidningen som bestämmer vad som är politiskt korrekt, eller inte.

Men jag trodde nog att det främst var tidningens uppgift att syna makten i samhället. Men det har man inte sett mycket av de senaste två åren. I stället har Ålandstidningen gjort sig till en maktfaktor, som sorterar ut vad  folk skall tycka och vad som inte är politiskt korrekt. Detta fjäsk för makten är en stor svaghet, som visar att tidningen är på fel väg, och som sannerligen inte gynnar samhället i stort.
Vi får hoppas att det så småningom kommer någon till Ålandstidningen som kan vrida klockan på rätt igen.

ÅR INE ALLA KVINNOR LIKA MYCKET VÄRDA?

Jag skrev tidigare en insändare om det så kallade systerskapets osynlighet. Det vill säga att kvinnor inte stöder varandra i så stor utsträckning som borde göras, för att nå jämställdhet i vårt samhälle.

Därför undrar jag nu om kvinnorörelsen inte anse alla kvinnor vara lika mycket värda? I två ganska färska fall har tingsrätten nämligen dömt två män som är bosatta på Åland, men hemmahörande i olika ickeeuropeiska länder, till mycket låga straff för allvarlig misshandel, våldtäkt och kränkande behandling av sina partners. Ingen av de båda männen döms heller att utvisas ur landet.

Jag förvånas över de milda domarna , och förundras över nämndemännens (en man och en kvinna) och domarens kvinnosyn. Är en kvinna inte värd mer i deras ögon? Eller är straffen så låga på grund av att de dömda kommer från länder med en helt annan kvinnosyn än vår? En förklaring skulle nog vara på sin plats.

Och var finns kvinnorörelsen nu? Borde det inte vara dags att ställa sig på torget och skrika ut sin ilska över hur två av våra medsystrar blivit behandlade? Skall vi bara godta att kvinnor blir våldtagna och misshandlade av sina partners, därför att deras partners är av ickeeuropeisk härkomst, eller skall vi ställa upp för alla kvinnor, oberoende av hudfärg eller härkomst?

Det är ingen ursäkt att de som flyttar hit kommer från länder med en annan kvinnosyn än vår, väljer man att bosätta sig här, måste man lära sig de lagar och regler som gäller i vårt land, och vara villig att anpassa sig efter dem, i annat fall bör man bosätta sig i ett annat land. Vi måste våga att ställa upp och försvara våra värderingar, vi får inte stå handfallna och flata när några få inflyttare vill förändra samhället till det sämre, och vill införa andra normer och värderingar än de vi är vana vid.

Det räcker inte längre att strejka för lika lön för lika arbete, eller stå på torget och skrika för att kvinnor blivit kränkta och påtafsade i hundratals år. För att nå jämställdhet måste vi också våga stå upp för alla dem  som blir misshandlade och våldtagna av sina partners, oberoende av hudfärg eller härkomst. Detta ingår i begreppet jämlikhet mellan könen.